torsdag 30 mars 2017

Hos tandläkaren

Så var det dags. Domedagen. Eller, det var i alla fall lite så det kändes när jag vaknade i morse.
Efter en graviditet när jag mer eller mindre bodde i badrummet kunde man ju i sanning fundera på vad tandläkaren skulle säga om mina stackars tänder.
Dessutom var det flera år sedan jag var där.

Jag har kvar min tandläkare inne i Örebro och är hemskt förtjust i både honom och tandhygienisten. I väntrummet möttes jag av den här affischen och tänkte bums att det måste vara ett gott tecken :)
Operation Smile

Kort efter att jag placerat mig i en fåtölj kom en kvinna, gissningsvis i femtioårsåldern. Hon var ursprungligen från Syrien där hon hade arbetat som lågstadielärare. Planen i Sverige var att komplettera utbildningen så att hon blev behörig även här, men det visade sig att hon skulle behöva gå hela lärarprogrammet och först måste hon ju lära sig språket ordentligt och istället fick hon en tjänst som elevassistent. Men så föll det sig så illa att hon på väg till jobbet en morgon blev påkörd och allvarligt skadad. Hamnade medvetslös på sjukhus och vaknade upp först ett dygn senare. Kom så småningom hem till sina små barn hemma, men fick någon form av assistens i hemmet eftersom hon inte längre klarade sig själv och än mindre klarade av att ta hand om sina barn.
Ja, det var sexton år sedan, visade det sig. Och i år skulle minstingen ta studenten från naturvetenskapliga linjen och den äldsta läste till teknisk ingenjör (?) på universitetet och hon var förstås omåttligt stolt över dem båda.

Allt det hann hon berätta om innan tandhygienisten kom ut och sa att det var min tur. De hade datorhaveri och kom inte åt någonting alls och tandläkaren var märkbart stressad över detta och fräste lite åt tandhygienisten som tog det hela till synes med ro (de har jobbat ihop i måååånga år).
Så fick jag tandstenen bortplockad -fy så obehagligt det är- och tänderna polerade och blev röntgad och undersökt och jojo, nu hade de där två små hålen blivit så stora att de behövde lagas. Ny tid i maj.

På vägen ut mötte jag kvinnan jag suttit med i väntrummet. Hon var ytterst upprörd över att hon hade fått vänta. Ute hade temperaturen stigit till över nollan och på vägen sopades som just ren från grus.
Hemma hade mormorn och morfarn tagit hand om barn och hund. Det hade gått alldeles prima.

1 kommentar: