måndag 6 februari 2017

Efter dop och kallelse är det bara vanlig vardag

Så blev det någon slags vardag igen och efter allt fixande förra veckan känns det nästan lite... tomt.
Vi hade inte bara dopförberedelser veckan som var -kallelsen till lillebrors operation kom också. 
Och jag som måste ha koll på saker och ting blev förstås bums tvungen att ringa runt och ordna patienthotell, ringa sjukreseersättningen, fixa kattvakt, hundvakt och ytterligare ett par samtal runt det praktiska.

En bunt papper får man när man när bebis ska opereras sådär. Allt från information om avdelningen till boende för anhöriga, tider för inskrivning, information om operationen, papper om eftervård, hälsodeklaration, intyg och så vidare.

Men, det var förra veckan.
Den här veckan är alldeles som vanligt. 
Tre veckor före operationen träffar vi bara andra barn utomhus. Veckan före träffar vi ingen alls. Det är en större operation. En som vi helst vill slippa, men samtidigt bör vara fantastiskt glada att han får göra. En operation som är en förutsättning för att han ska kunna prata ordentligt och som på sikt kommer att underlätta ätandet.
En operation som inte genomförs vid minsta tecken på förkylning.

Men det är sedan.
För den här veckan är som sagt alldeles som vanligt.
Idag äter han frukt som blivit över från gårdagens dop. 


4 kommentarer:

  1. Jag minns när vår Anna skulle opereras för en polyp i näsan - det var i Umeå - och hon var kanske tre år? Oj, så utlämnad jag kände mig som mamma. Att lämna henne på operationsbordet ..., det var som att navelsträngen slets av på nåt konstigt vis! Men det gick förstås bra. Så skönt för er när allt detta är överstökat! Vi är många som håller tummar och tår för den lille krabaten!

    SvaraRadera
    Svar
    1. "Allt detta" blir ju som inte riktigt överstökat på måååånga år, men det är förstås skönt för varje operation som blir avklarad :) Tredje operationen (hårda gommen) ska göras när han är två år, troligtvis en i svalget när han är fem och först när han är mellan åtta och tio år ska käken fixas med hjälp av ben från höften... Förmodligen väljer han själv att göra en kosmetisk näsoperation när han är runt sexton, men det är förstås inte alldeles säkert. När lkg-barnen föds får de ett sk lkg-team (plastikkirurg, logoped, ortodontist och audiolog) som följer barnen tills de är nitton år.
      Jag tycker nog nästan att eftervården är värre än själva operationen. När barnet har ont och är besvärat och inte alls sig själv och inte vill äta... Men det är fantastiskt att vi bor i ett land där det finns rutiner på sådana här operationer och där de är en självklar rättighet!

      Radera
  2. Det kommer gå bra <3 Tycker det är så fantastiskt modigt och bra att du skriver så öppet här. Jag tror det hjälper många i samma situation och skapar förståelse för de som inte befinner sig i en liknande sits.

    Kram och kärlek!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej, vad kul att du tittar in här! Hoppas att allt är bra med dig och familjen! Det är alls inget modigt. Jag skriver ju om vardagen och detta är sannerligen en del av den :)

      Radera