fredag 6 januari 2017

Att bära sin bebis i sjal

Jag är frälst. Jag är lite ledsen att jag inte upptäckte det redan med storebror -han ville alltid bli buren som bebis och var ju dessutom kolikbarn. Jag är å andra sidan väldigt glad att jag upptäckt det nu med lillebror (som förvisso trivs bra i vagnen och inte alls har visat samma behov av närhet).
Bärsjal!
Bärsele i all ära -det är förstås smidigare att slänga på sig en sådan än att stå och knyta sjal på parkeringen utanför affären mitt i vintern. Jag skulle helst ha en sele också. Men närheten, myset, med sjal slår det mesta. Och man har dessutom båda händerna fria till sådant som behöver göras eller till syskonet som i det här fallet är storebror.
Det må kräva lite tålamod att öva in knyten. Jag är ännu supernovis och tränar på efter bästa förmåga med finfin vägledning från både internet och de som har betydligt mer erfarenhet än jag.
Under lillebrors första månader åkte han i trikåsjal. Efter operationen fick man inte bära bebisen mot sig på två veckor och vips så hade han blivit lite tung för trikån. I veckan fick jag så hem min första vävda sjal. En begagnad och därmed extra mjuk (inbruten på sjalspråk) av bomull och hampa.
Lillebror tycker förstås också om det, men å andra sidan gör bestämt de allra flesta bebisar det :)

Oftast är jag bakom kameran men idag har maken fotat vid flera olika tillfällen...


Händerna fria. Lillebror sover gott. 

4 kommentarer:

  1. Svar
    1. Det är fantastiskt mysigt. Du får gärna låna trikåsjalen och prova. Tycker du om det kan du få behålla den.

      Radera
  2. Alltså .., den lillgossen är ju sååå lik sin morbror!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hm, det har jag faktiskt inte tänkt på alls. När han var nyfödd tyckte vi att han var rätt lik mig i motsvarande ålder, men just nu ser jag ingen direkt likhet med någon...

      Radera