fredag 9 december 2016

Och så lite sjukhus till

UVi fick åka hem. Och det gick bra. Det gick faktiskt så strålande bra som det kan gå med en nyopererad bebis. Mormorn kom och lekte med storebror, maken och jag avlöste varandra med lillebror och lillebror själv, jo han åt och var nöjd så länge vi gick den där guppande gången som bebisföräldrar gärna tar till. 
Sedan gick det plötsligt inte alls bra längre för lillebror kom nog på att han hade ont och ville därför inte äta. Alls.
När det hade gått lite för många timmar inte-äta-alls ringde vi numret vi hade fått med oss hem... och blev hänvisade till barnakuten.

Summan av kardemumman är att jag har visat mig från min ilsknaste sida (nej jag förstår att akutenpersonalen är överarbetade, men en nyopererad bebis som inte ätit på femton timmar ska väl inte behöva sitta och vänta på en öron-näsa-halsläkare i över fem timmar bland en massa snoriga hostiga ungar?!?). Tillslut fanns i allafall just en sådan läkare att tillgå och utan att ens röra vid det fortfarande gallskrikande barnet bekräftade han den då ganska ilskna och mycket trötta mamman; "jag ringer upp till barn, han måste förstås läggas in och få dropp och ökat smärtstillande".

Sedan följde misslyckade försök att sätta infart. Det är svårt att sticka på en bebis som är svårstucken från början, lätt uttorkad och dessutom rätt hysterisk. Och så väntan på transportören.
Till slut kom vi i alla fall upp på avdelningen och då gick det kvickt minsann. De kom ner från neonatal och satte en infart i huvudet, kopplade på dropp, gav mig saft och kom med en pump. Jag bäddade i ordning en anhörigsäng och både lillebror och jag tvärdäckade... för att sova i ungefär tjugo minuter innan de kom in med första medicinen.

Nåja lite sömn är bättre än ingen sömn och på morgonen skjutsade morfarn in maken till sjukhuset och lillebror börjar lite skeptiskt att äta så smått och doktorn kommer och drar ner på droppet men säger att vi får allt lov att stanna en natt till.

På eftermiddagen åker maken hemåt och jag ser väl kanske inte sådär jättemycket fram emot ytterligare en natts vandrande och gungande inom slanglängd från droppmaskinen.
Men det är bra att det finns förstås. Både sjukhus och droppmaskiner. Än om man helst har sina små telningar pigga och glada.



2 kommentarer:

  1. Skönt att operationen gick bra. Tråkigt hur det blev på akuten. Läkaren var måhända upptagen på annat håll men de borde väl i alla fall ha kunnat ordna så att ni inte behövde sitta bland andra sjuka när han är nyopererad?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, jag tror ju förstås absolut inte att han satt på kafferast hela kvällen. Men jag kände mig ju så säker på att det inte var något annat fel annat än att han hade ont och därför inte ville äta och då kändes det så himla onödigt att sitta där och vänta timme efter timme på specialist.
      Stor kontrast också, att bli hemskickad från avdelning där allt skulle vara så oerhört sterilt och så hamnar man dagen efter mitt i tidernas smittohärd. Men det blev ju bra tillslut :)

      Radera