onsdag 5 oktober 2016

När ett beslut är slutgiltigt fattat

Jag har skrivit om det förut. Att Chipperkatten började kissa inne när storebror föddes. Trots att vi på alla sätt har försökt göra henne delaktig -jo självklart har hon fått stå tillbaka en del. Dela med sig. Precis som de andra djuren. Och precis som storebror fått göra när lillebror kommit.

Chipperkatten är världens keligaste. Hon spinner mest jämt, klättrar envist upp i knäet på alla besökare, oavsett om de vill eller inte. Ligger alltid nära. Eller på. Om hon inte ligger i en garderob...
Och alla barn är hemskt förtjusta i henne eftersom hon inte bara kommer fram utan även villigt låter sig kramas och mer än gärna ligger i någons knä en halv evighet. Det räcker ganska långt, men efter ett tag gick det inte längre att se mellan fingrarna med stinkande kisspölar och doftande högar.

För ett år sedan tog vi beslutet och ringde katthemmet -ja vi har ju kontrakt med dem om att vi själva inte får söka nytt hem utan att hon ska återlämnas till dem om det skulle bli aktuellt. Men det jourhem som katthemmet fixade strulade till det och vi beslutade oss bums för att behålla henne i alla fall. Ville inte att hon skulle börja slussas mellan olika jourhem. Älskade ju egentligen vår röda kattdam. Och tyckte oss ha ett ansvar som faktiskt en gång skaffat henne.

Så vi har tvättat och torkat. Gjort en utredning hos veterinären förstås. Storhandlat ättiksprit. Betat av listor med tips. Flyttat upp besökares skor och babyskydd för att hon inte ska kissa i dem. Begränsat ytor, stängt dörrar.

Så kom lillebror för en och en halv månad sedan. Och det, tyckte Chipperkatten, blev droppen. Hon slutade helt sonika att gå på lådan. Sätter sig bredvid. Eller någon helt annanstans.
I helgen fick vi nog. När jag på morgonen plockar bort en hög, torkar två pölar och trampar i en tredje. Hojtar åt storebror att han bums måste plocka upp filten han lekt med på golvet så att Chipper inte kissar i den. En doft av ättiksprit lägger sig på hela nedervåningen. Den här morgonen också.

Så maken ringde katthemmet. Igen. Slutgiltigt. Sade som det var, det funkar inte.
Ikväll fick hon flytta till ett hem utan barn. Förhoppningsvis stå i centrum och få massor av klapp- och gostid. Hon är tretton år gammal, fina Chipper. Nu får hon en chans till. Sin tredje.
Måtte hon trivas. Och sköta sig.












Det känns absolut som rätt beslut. Men ack så sorgligt och tomt ändå. Inte minst att sonen förlorar en så självklar familjemedlem.
Tråkiga beslut är helt klart baksidan med djurägandet.

8 kommentarer:

  1. Då håller vi tummarna för att det blir bra för Chipper!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja verkligen. Förhoppningsvis får hon bo och trivas sina sista år i det hemmet.

      Radera
  2. Det blir tomt, men man vill ju bara det bästa för sina pälsklingar!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja så klart. Och det absolut första hon gjorde i sitt nya hem var att gå på lådan...

      Radera
  3. Låter som ett klokt beslut.
    Det där med att fatta jobbiga beslut är största anledningen till att jag inte skaffat något ny katt. Det är så jobbigt när en inte kan ha kissen kvar.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fast ärligt talat är det rätt skönt. Än om det är tomt känns det superbra att inte behöva ta itu med kattkissdoft hela tiden...

      Radera
  4. Bra att ni vågar se sanningen i vitögat, även när det vlir tufft.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det ingår liksom i djurägandet. Och i det här fallet handlade det ju bara om en flytt.

      Radera