lördag 17 september 2016

Skogsutflykt

Idag beslutade vi oss för att ta tillvara på det vackra höstvädret och åkte till fint utflyktsmål -Ånnaboda. När vi bodde i Örebro var vi ju dit ofta, men från Hallsberg känns det som ett betydligt mer tidskrävande projekt.

Någon riktigt äkta höstfägring är det ju inte ännu, men lite föraning i alla fall.

Jag älskar den här platsen! Bergslagsskogen, sjön, lugnet, tillgängligheten. Det att kunna komma ut i skogen med en tre veckor gammal bebis i barnvagn.

Cosmos var med såklart. Inte helt nöjd med att behöva gå i snöre när den lille tvåbenta kompisen får springa fritt ;)

Vi hittade lite blåbär (att stoppa i munnen), tittade på änder, letade tomtar och troll, klättrade på stora stenar (mormorn hade inte vågat titta) och grillade korv.
"Vad gör du Noah?" frågade maken när han skulle ta kortet och barnet intog nedanstående position.
"Tittar noga på elden" svarade barnet.
Ja, så då vet ni.

Det var knappt något vatten alls i bäcken, men bron gick förstås att gå på ändå.
Den här killen är för övrigt en stjärna på att gå. Två och en halv kilometer, dock med korvgrillarpaus halvvägs, var alls inga problem.
"Vill du stå på ståbrädan?" frågade vi med jämna mellanrum.
"Nej tack!" svarade tvååringen.

Skogsutflykter kan vara bland det bästa som finns.

10 kommentarer:

  1. Vilken kavat liten kille han verkar vara, er Noah!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag brukar beskriva honom som kreativ, viljestark och energisk... Kavat, nja... Även om det låter bra ;)

      Radera
  2. Vilkenhärlig utflykt! I Kilsbergen gick vi många långa promenader innan vi fick barn. Sen blev det skogarna runt Finspång med vagn.
    Nu blir det sällan skogspromenader, maken tycker att det är dötråkigt. Ska han ut, vill han springa, men det vill inte hans ena knä, så då får det vara...och jag traskar iväg ensam.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, vi var ju absolut där mycket mer före barnens tid, men jag tror snarare att det berodde på att vi bodde närmare då. Maken följer oftast gärna med på utflykter, men det är alltid på mitt initiativ. Promenerar tillsammans här omkring gör vi i stort sett aldrig. Han vill stoppa lurarna i öronen och marschera på runt elljusspåret. Jag är mer för att spatsera, upptäcka och fotografera...

      Radera
    2. Ungefär som här då... Jag får sällan tid att stanna och fota när han driver iväg. Och som sagt, helst ensam i fullaste farten. Fast utan hörlurar. Det finns en sak som min man aldrig gör: lyssnar på musik eller radio. Nåja, det blev ju två...

      Radera
  3. Jag har inte gått den rundan sedan Chrille var 3-4 år... Men då på den tiden var vi där ofta. Otroligt fint.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det blir alldeles för sällan nu. Skulle gärna hitta något sådant ställe lite närmare...

      Radera
  4. För mig är "kavat" ungefär samma sak, mossfolk. Andemeningen är densamma, för mig alltså ,-)

    SvaraRadera
  5. Jag lägger också in just de egenskaperna i ordet kavat. Kajsa Kavat, hon var modig och driftig och framåt. Bara positiva egenskaper.

    SvaraRadera
  6. Elisabet och Bloggblad; Ja, det var just Kajsa Kavat jag tänkte på. Men vårt barn är ganska blygt och pratar inte gärna med människor han inte känner. Faktum är att han försökte vända när det bara var tio steg kvar på trappen vid Kvarntorpshögen. Då upptäckte han nämligen att pappan stod där uppe och pratade med en främmande tant (turligt nog kom det en okänd farbror bakom oss och det var visst ännu värre ;) ).

    SvaraRadera