söndag 11 september 2016

Permission!

Jo, sjukhus är så klart fantastiskt bra, men det kändes ändå som att bli frisläppt när vi fick permission. Jag ringde maken på bumsen och fick ett skeptiskt "nu?" till svar när jag sa att han fick komma och hämta oss. Storebror var eventuellt ännu mindre entusiastisk över att hämta mamman. Han var ju som just på väg att gå ut och cykla i trädgården...

Jag förstår honom -vem vill lämna sin trädgård för att åka till ett sjukhus liksom. Hemma blev det just trädgårdsfixande. Höstfix med antydan till vinterförberedelser. Alla krukor och hinkar som tomater och gurka vuxit i måste ju spolas ur...

På tisdag hoppas vi bli utskrivna på riktigt!
Än om det var fantastisk personal där på 35:an. Vilken oändlig skillnad mot dygnen på bb där de flesta hade åsikter och gissade men ingen visste något...

4 kommentarer:

  1. Tänk, på 35:an låg jag med min äldste. För 23 år sedan. :) Tiden rusar!
    Och när jag nu i november låg inlagd på kvinnokliniken så var det en sjuksköterska där som jobbade på 35:an då, 1993, och som mindes mig och Andreas!! :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Oj ni måste ha gjort intryck :) Det är ju trots allt rätt många som legat där genom åren...

      Radera
    2. Ja, ett gott sådant hoppas man ju...haha. :)

      Nej, det berodde nog mest på att Andreas var en jätte där jämfört med de andra. De flesta vägde runt ett halvt-ett kilo och han nästan 4,6 kg. :-D Och att han hade blodförgiftning, det är nog inte jättevanligt.

      Radera
    3. Haha, ja deras första kommentar när vi kom var just att oj vilken stor bebis. Vilket för oss kändes aningen ironiskt eftersom vi blivit inlagda för att han var för liten :D

      Radera