lördag 20 augusti 2016

Vad gör vi en helt vanlig hemmadag?

Sedan jag började arbeta i förskolan har jag förstått att föräldrar upplever det här med att vara hemma med barnen väldigt olika. Det är, skulle jag våga påstå, mycket mycket vanligt att folk tycker att helger är jobbiga och faktiskt bävar för semestern. När vi var i lekparken för någon vecka sedan träffade jag en pappa som tittade upp från sin mobil och sade det att "det är ju inte direkt kul att sitta här och glo på ungarna, men nästa vecka börjar i alla fall dagis och skola". Jag kom osökt att tänka på Underbara Claras inlägg när hon, inför semestern, skrev om hur hon bävade för att behöva fixa lunch, mellis och roa barnen regniga dagar.
Jag funderar på om barn helt enkelt passar rätt dåligt in i den moderna människans vardag. Det funkar som inte att tillbringa en dag i soffhörnet. Knappt alls, med en liten unge. Och inte en hel dag med större barn som ändå roar sig lite mer själva. Efter ett tag blir de som liksom understimulerade och rent odrägliga.

Jo, jag vet att barn i olika åldrar har olika behov. Jag vet också att barn i samma ålder ställer olika krav på närhet och stimulans. Men tillbaka till pappan i lekparken -det hade kunnat vara någon av många förskoleföräldrar jag pratat med genom åren, eller vänner och bekanta- som uttryckte frustrationen över att behöva passa barnen 24/7. "Vad i h-vete gör man?!?".

Ja vad gör man? Man kan såklart åka iväg på utflykter och aktiviteter. Ibland. Det finns trots allt en hel del saker runt omkring. Flera gratis om man bara har råd med resan. Men alla andra dagar då?
Jag har varit hemma i två år. Drygt. Vårt barn är litet och kanske därmed lättare att engagera. Å andra sidan är han i en ålder då han ännu inte roar sig några längre stunder själv. Eller kan springa över till en kompis och leka några timmar. Så vi säger att det går jämnt upp ;)
Nu är det inte heller så att här finns någon sanning eller råder konstant harmoni. Vi har förärats med en underbar unge, full av energi... kreativitet och mycket vilja.
Det senaste året har jag inte varit på topp (endometrios, ibs, graviditet med restriktioner) och det finns absolut stunder när jag önskat mig en stund för mig själv. Faktiskt var det vad jag önskade mig av maken i födelsedagspresent; en halvdag ensam hemma.
Men jag har aldrig, inte en endaste gång, känt någon ångest över att behöva roa barnet eller bävan inför hur vi ska få dagarna att gå (än om vissa dagar under bebistiden kändes bra långa -jag är verkligen ingen bebismänniska). 

Vad gör vi då, en dag som denna när vi absolut inte har något planerat och ingen som helst ambition att åka någonstans. Tja, vi börjar dagen med att läsa. Mamman är trött. Pappan är om möjligt ännu tröttare. Så vi myser i sängen. Myser och läser böcker. Många böcker.
Sedan fixar vi morgonrutinerna med djuren. Och bakar scones. Tillsammans.  Lyssnar på "ring så spelar vi".
Efter frukosten dammsuger vi. Tillsammans. Han med dammunstycket, jag med dammsugaren. Och torkar av skåpdörrar. Med varsin trasa.
Vi lägger tvätt i tvättmaskinen. Tillsammans. 

Det är finväder, Cosmoshunden behöver komma ut och pappan önskar städa garaget i lugn och ro. Så vi går till lekparken. Ritar i sanden, klättrar, bakar sandtårtor med rönnbär och röllika, hoppar och springer (klättring, hoppande och springande ägnar sig dock inte mamman åt ;)). 

 Efter dryga timmen går vi hem.
Han är nöjd. Får plaska i vattenpölar och blir blöt om byxorna. Hittar en snigel. Ser en farbror. Och en svart bil. Skuttar. Pratar. Oavbrutet.
Hemma plockar han ur tvättmaskinen. Några plagg i taget. Jag hänger dem. Teamwork på hög nivå.

Hade det nu varit vardag hade jag högst troligt plockat fram rester till lunch. Vi brukar försöka göra så. Idag är det lördag och pappan har stekt pannkakor. Med äpple.

Efter middagsvilan leks det. Själv. Mamman kikar (förs)trött ibland. På han som matar gungfåret och ordnar bibliotek och äter banan och kör bil till hålen i träden och lagar lampor med skruvmejsel, skruvar och borren i fickan...

Efter mellis ska gräsmattan klippas. Pappan kör gräsklipparen. Barnet klipper med sin lilla skottkärra och gör ljudeffekter. Outtröttligt. Hela gräsmattan. Så kör pappan med trimmern. Barnet trimmar med sin lilla kratta. Med ljudeffekter.
Sedan blir det bus med Cosmos i trädgården. Massor av spring. Kast med bollen. Kurragömma.

När det är dags att laga middag kommer de in. Barnet plockar fram kastruller och underlägg på golvet. Lagar egen mat. Ärtor och kycklinggryta minsann. Vissa dagar är han med och lagar vår mat. Delar grönsaker. Andra dagar sitter han vid bordet och pusslar/pluppar/ritar/pärlar.

Efter middagen hinner vi med en dusch före Pippi. På lördagar klockan 18 är det Pippi. Andra dagar är det Bolibompa eller något från svt-play. Vår teve är bra, den visar alltid barnprogram klockan sex :)

Sedan kommer den kanske bästa tiden på hela dagen. Tillsammanslekartiden. Den där halvtimmen, som ibland blir en timme och som alltid alltid och oavsett vad ägnas åt tillsammanslek. Ibland med bara pappa, mer sällan med bara mamma, oftast med pappan och barnet lekandes och mamman virkandes i fåtöljen.

Och vips, så är det läggdags för små tvåbeningar och stora tvåbeningar kan ägna sig åt just det där att läsa böcker eller titta på teve eller spela sällskapsspel eller vad man nu känner för att göra.

Jag tror faktiskt att de flesta oplanerade dagar utan besök(are) ser ut ungefär så här. Inte alltför många knop för den höggravida mamman. Jag är en obotlig rutinmänniska och tror dessutom att barn mår bra av rutiner. Inte exakt så här förstås. Gräsklippning kan vara annat trädgårdsarbete och lekparkshäng kan vara i stort sett vad som helst och är vädret dåligt blir det kortare utomhusstunder och mer bakning/pysslande inomhus. Men ungefär. Behöver andra sysslor göras hänger han med på dem. Oftast.

Så nej, jag förstår att vi alla är olika men jag tycker verkligen inte att det är jobbigt att få dagarna att gå. Ofta har vi ju dessutom besök/är på besök/åker på utflykt. Problemet är snarare omvänt. Var tar tiden vägen??!!

Så, nu kan intresseföreningen lägga ner pennorna.
Nästan så att den som orkat igenom hela inlägget borde tilldelas en liten medalj.

4 kommentarer:

  1. Svar
    1. Nja, jag tycker nog att det är rätt kul när vi är på utflykt eller har/åker på besök. Kanske värderar man annorlunda sedan när man jobbar igen?

      Radera
  2. åh, jag blir nästan nostalgisk när jag färdas så där 20-25 år bakåt i tiden... ganska så var våra dagar - gemensam matlagning (tar en del tid och ger dessutom mentala prövningar för mamman ;-) ) städning och tvätt. Trädgårdsarbetet var också en stor del, en del blommor försvann och en del ogräs blev kvar när vi hjälptes åt. Promenad till lekpark elelr skog och oftast mellis där...När barnen blev större gjordes läsläxor och glosförhör då middagen fixades.

    SvaraRadera
  3. Tack för medaljen :-) och kloka ord! Våra barn är med i det vi gör i hem och ridskola. Har alltid varit. Det har liksom varit en naturlig del av deras liv. Såklart också lite beroende av ålder och humör. Men i det stora hela. De är med i sysslor eller väljer att göra eget vid sidan. Vi är mest hemikring och livet påminner väl i det närmaste om livet lite förr. Fast i modern tappning. Behållningen de har nu som lite "äldre" har vi verkligen sett denna sommar, de har hittat kompisar att leka med varje ridlägervecka. Och trots att vi har jobbat hela sommaren har barnen haft tio veckor sommarlov (ja vissa har ju sommarlov året om ;-) ) och haft oändlig frihet här på området. Jag tror och hoppas att de sedan minns sin barndoms sommarlov som fina och härliga. Trots att vi egentligen inte har "gjort något". Att jag sedan är hemma och när som helst kan finnas med i skola, på utflykter mm och att de får komma hem vid skoldagens slut och få prata om dagen vid mellanmålet hemma vid köksbordet, det är också otroligt mycket värt tror jag. För oss är hemmalivet inte något tillfälligt utan en helhetsupplevelse av livet. (Och jag borde nog börja blogga igen!) :-)

    SvaraRadera