onsdag 6 april 2016

I Storbritannien och Frankrike får man slå barnen

Jag trodde på riktigt inte att det var sant när jag såg "Barnens världskarta".
Jag menar,  blev inte jätteförvånad över att det ännu är tillåtet att slå barn i Kina. Inte heller i många afrikanska länder, det visste jag. Men i Frankrike?! Och i Storbritannien?!
Ja, men det kanske inte är så vanligt ändå, tänker jag. Inte slår väl franska föräldrar sina barn?
Jo, enligt Sveriges Radio (2014) är resultatet efter en opinionsundersökning att nio av tio franska föräldrar slagit till sina barn. Med lagen på sin sida.

Det är klart att det förekommer i Sverige också. Men här rubriceras det som misshandel.
1979 förbjöds barnaga i hemmen i Sverige. Det är snart fyrtio år sedan...
Det måste vara oerhört svårt att känna stolthet över väluppfostrade barn, tänker jag, när man vet att det är fullt tillåtet för föräldrarna att slå på dem som inte uppför sig enligt förväntningarna.

Blogg100
Dag 37

12 kommentarer:

  1. Vi gratulerar det första landet i asien som skrev på en lag som förbjuder våld mot barn. Landet är Mongoliet. Vad vi kan göra är att skänka pengar till Rädda barnen som skapat kartan och som kämpar för att driva igen ett förbud mot barnaga

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, Mongoliet är i alla fall det senaste landet som skrivit på :) Jag tycker att det är svårt, det här med vart man ska skänka pengar. Det finns ju flertalet organisationer som gör ett viktigt arbete. Rädda barnen är en av dem...

      Radera
  2. Såg nu att Mongoliet var land två :)

    SvaraRadera
  3. Jag upplevde det på nära håll när jag var aupair i Frankrike. Fick en chock när mamman hävde sig över matbordet och gav dottern en rungande örfil. Hemskt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, jag såg det också när vi var på en liten utbytesresa på högstadiet, men det är ju nu rätt många år sedan och jag trodde alldeles säkert att det hade förändrats.

      Radera
  4. Det slås säkert här i Sverige också, bakom stängda dörrar .., men tur att det inte är lagligt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det vet jag att det gör. Men skillnaden är att här är det inte en socialt godkänd handling och att alla uppmuntras att anmäla även vid misstanke om någon form av misshandel av barn. Mydigheter och privatpersoner vars verksamheter på något sätt rör barn och unga har anmälningsplikt redan vid misstanke och min erfarenhet är att det efterlevs i hög grad.

      Radera
  5. Ja, det är bra! Ibland ser jag föräldrar vars barn driver dem till nästan vansinne och hur dom verkligen får BEHÄRSKA sig inne i affären och det har hänt att jag undrat .., vad händer när dom kommer hem? Och nog är det ju underligt, att människor som aldrig i livet skulle komma på tanken att slå till en vuxen människa, kan göra det med småbarn som är helt försvarslösa! Var det inte en italiensk pappa som anmäldes när han var här i Sverige på besök och tog ihop sitt barn?

    SvaraRadera
  6. Jag bor ju i Frankrike sen länge och har varit här mycket ända sedan u gudomen. Mycket har ändrats, då slogs det ordentlgt och barnen kuvades. Men älskades och pussades på i nösta ögonblick. Som i övriga sydländska kulturer. Idag slår man inte barnen sönder och samman, det är örfilar och daskar i baken och omruskningar som gäller. Illa nog - det tycker jag också som blir oerhört illa berörd och vid flera tillfällen ingripit och sagt ifrån på skarpen till den slående föräldern. Som ofta tappar hakan över att en främmande person lägger sig i deras familjeangelägenhet. För det är då man ser det här. Staten ska inte med något regelverk komma och lägga sig i hur jag fostrar mina barn. För några år sedan var frågan om lagreglering återigen uppe och fransmännen är på ett plan medvetna om att de ligger risigt till på en skala nör det gäller detta men -nej - återigen satte dåvarande kvinnliga ansvariga ministern stopp för detta. Hon menade att detta var en icke-fråga, att man respekterar privatlivets helgd och att det franska samhället är tillräckligt genomreglerat som det är. I sammanhanget ska noteras att man talar om "fessees", dvs att ge barnen örfilar, inte "mer än så". Rena misshandelsformer och vanvård rapporteras och sociala myndigheter griper in även om det är svårare att glra det än i t.ex Sverige. Men vi har själva följt ett sånt fall här hos oss och vet att fransmännen inte är grymmare än andra, de tycker bara, som vi gjorde tidigare, att "lite stryk har ingen dött av". Detta är samtidigt barnpsykologins förlovade land och det finns mönga kch starka i flytelserika krafter som verkar för en förändring och pekar på det skadliga i detta. Det jag reagerar över är att franska småbarnsföräldrar som är lika stressade som överallt i världen är då otåliga med barnen. Man rycker och drar i småttingarna, skriker åt dem och det jag ständigt hör är: "depeche-toi" skynda dig på. Så fort ungen börjar kinka eller smågråta höjs rösten och man skriker "sluta" varpå det hela trappas upp och till slut har man ett otröstligt och gallskrikande barn som slängs in i en bil t.ex. Utan att några slag har utdelats. Psykisk terror tycker jag och stor okunskap his föräldrarna. Man kör också mycket enligt SuperNanny modellen. Varje vecka går detta mycket populära program med en bestämd fransk nanny som kliver in his verkliga problemfamiljer där föräldrarna helt abdikerat och visar hur man sätter gränser. Gör barnet inte som det blivit tillsagt ställs det vänt mot väggen eller stängs in i sitt rum. Sen talar man med det och förklarar igen vilka konsekvenserna blir om man kastar mat på golvet eller slänger sig på golvet och gallskriker i affären. Den metoden bygger på envishet och konsekvens och "rangordning" och mönga förfasar sig över det också. Men aga förekommer inte iallafall. En fransk grannfru med begynnande tonårspojkar kan för sitt liv inte fatta att man i Sverige kan bli polisanmäld för att ha örfilat upp sina barn. Hennes pojkar har uppfattat det jag berättat om Sverige och använder numera det mot henne och själv blir hon röd om kinderna när hon berättar om hur galen hon blir på sina tonåringar och att hon klippt till dem. Det är inte bra, säger jag och hon har inte längre några argument faktiskt. Mer än att hon tycker att det är obegripligt att hennes vän, municipalpolisen eventuellt skulle ingripa om hon örfilade sin son. Det sitter djupt även om det är på väg att förändras. Man ser mycket sällan barn agas offentligt, däremot skriks det men det är också en klassfråga. Välutbildade föräldrar beter sig mera som svenska och är lugna och mer resonerande med barnen. Däremot skäms alla franska barn bort något oerhört - leksaksbergen hemma är enorma, märkeskläder och teknikprylar likaså. Dock finns inte fredagsmys och lördagsgodis här. Godis får barnen vid Halloween och till påsk och några lösgodishyllor finns överhuvudtaget inte.

    SvaraRadera
  7. Ledsen för alla stavfel i denna roman men jag såg inte vad jag skrev i den lilla rutan så det fick bli på känn. Det jag ville tillägga är att man inte får glömma USA där aga är fullt tillåtet och accepterat i många stater och där ju barnen senare har tillgång till skjutvapen och ger igen på de mest fruktansvärda sätt. Detta ör ingen lätt fråga - som det ser ut hos många i Sverige idag har fen berömda anknytningsteorin i mpnga fall misstolkats att innebära total gränslöshet för barnen och det är lika illa det. Vi ska ju änså tränas in i att bli socialt fungerande och självgående individer och det fungerar ju inte utan rimliga krav och gränser heller.

    SvaraRadera
    Svar
    1. USA blev jag inte heller förvånad över att där ännu var tillåtet med barnaga, även om det naturligtvis är lika illa oavsett var i världen det förekommer. Jag tycker aldrig någonsin att det är okej att ta till våld mot barn, oavsett om det så handlar om en örfil, och personligen anser jag att det är värre än "total gränslöshet". När det gäller uppfostran, eller bristen på detsamma, i Sverige har jag förstås en rad åsikter, som jag är ytterst försiktig med att yppa eftersom mitt eget barn sannerligen inte alltid uppför sig som förväntat. Min uppfattning är dock att det du kallar gränslöshet inte har ett direkt samband med anknytningsteorin, vilken alltför många föräldrar inte har en aning om vad den innebär eller ens att den existerar.

      Radera
    2. Så tråkigt att du verkar uppfatta min kommentar på ett sätt jag inte alls avsett. Jag försökte ge en allsidig bild av hur situationen kring barnaga ser ut i Frankrike så som man kan uppleva det efter många år här. Det finns inget som helst försvar för detta, örfil eller inte, tro inte en sekund att jag tycker annorlunda än du där. Däremot tycker jag det är bra att förstå vilka värderingar och traditioner som ligger bakom och varför det går trögt i vårt tycke med enförändring. Även om det är som du säger, att många föräldrar inte känner till anknytningsteorin i teorin verkar det trots allt som om den ligger som utgångspunkt för många småbarnsföräldrars förhållningssätt till dina små. Jag har själv fyra barnbarn från tre månaders ålder upp till fyra år som uppfostras så och jag kan inte tycka annat än att mina barn är mycket kompetenta och kärleksfulla föräldrar så jag gör ingen direkt koppling mellan de här tankarna och "gränslöshet" när det gäller dem. I omgivningen finns däremot, vilket de själva berättar om, andra föräldrar som har ytterst svårt att säga till sina barn av rädsla för gråt eller utbrott och barnen, precis som i SuperNanny programmen tar då över och dominerar familjerelationena vilket jag och många med mig inte tycker är bra.

      Radera