tisdag 8 mars 2016

Internationella kvinnodagen

Idag är det internationella kvinnodagen. Jag tycker att det är en viktig dag. En dag att uppmärksamma kvinnoförtryck och ojämlikhet. För gudarna ska veta att samhället är långt ifrån jämställt och att barnen redan i förskoleålder indoktrineras in i könsroller.
Flickor är söta. Pojkar är tuffa. Titta bara på kläderna...
Och forskning visar (bl.a. Edström 2010 och Wahlström 2003, Flickor, pojkar och pedagoger: jämställdhetspedagogik i praktiken) att flickor ges mer tid till riktiga samtal i förskolan, medan pojkar ofta tilltalas med kortare meningar eller kommandon. Att flickorna förväntas kunna sitta stilla och pyssla längre stunder. Att pojkar uppmuntras att lugna ner sig och sätta sig och pyssla med något en stund, men att flickor ytterst sällan uppmuntras att gå in och ta för sig i lekhallen/kuddrummet. Att det oftast är pojkar som sitter närmast fröken på samlingen med motiveringen att "de behöver det". Att det är flickor som skickas iväg på de ansvarsfulla uppdragen, t.ex att hämta något, medan det oftast är pojkar som får vara med och trycka på knappar etc för att bibehålla deras uppmärksamhet. Och så vidare och så vidare.
Sedan reageras det på att pojkar är stökigare i klassrummet, att de läser sämre och att de har svårare att koncentrera sig. Men också att det är pojkarna som tar för sig. Ja, VAD kan det bero på.
Och hur blir det när pojkarna blir män?

Nu reagerar förstås både förskollärare och lärare för i deras barngrupp behandlas barnen som individer. Och det är minsann så att Kalle är den redigaste i klassen.
Det är klart att det är en generalisering. Det är klart att det finns lugna pojkar och stökiga flickor. Men forskningsresultaten är ganska tydliga. I den observation jag senast läste om ansåg sig pedagogerna verkligen behandla barnen som individer. De såg ingen skillnad... i början av projektet. Det visade sig att det krävdes mycket arbete och ögon utifrån för att upptäcka att jo, det VAR verkligen skillnader. Och det berodde inte på att "pojkar är pojkar". Det berodde på föräldrars och pedagogers agerande.

MEN nu måste jag samtidigt verkligen passa på att säga att alla män förstås inte är svin. Faktum är att antingen är jag ett stort undantag eller så har jag helt enkelt inte brytt mig tillräckligt mycket för att lägga det på minnet. För jag kan verkligen inte säga att jag varit utsatt för de 35 saker som idag florerar på fb och i bloggar.

Jag har visst fått höra att jag äter för lite eller har gått ner i vikt, men det har varit frågor grundade på uppriktig oro. Och jag har absolut frågat min man om han verkligen ska ha på sig det där, när jag tyckt att han varit alldeles galet klädd eller haft en på tok för skrynklig skjorta för ett visst sammanhang. Och vem i hela fridens namn har att göra med om jag rakar benen eller ej eller kan veta vad jag vill?! Det är ju nästan skrattretande. Så nä, jag har aldrig känt mig avfärdad eller negligerad på grund av mitt kön. Jag förstår att det förekommer. Att det till och med är rätt vanligt. Men lite provocerande måste jag fråga om vi inte väljer vilka vi umgås med? Om en vilt främmande människa skulle slänga ur sig något på stan eller krogen, kvinna eller man, skulle jag avfärda hen som en människa som inte är vid sina sinnens fulla bruk. En chef som slänger ur sig sådana dumheter är en synnerligen dålig chef och skulle bums kunna räkna med att bli av med en duktig anställd. 

Hur om helst, jag vill verkligen börja med att säga

SKÄRP ER MAMMOR OCH PAPPOR!

Ge era flickor och pojkar samma rättigheter att vara söta och tuffa.
Uppmuntra era barn att ta för sig, men lär dem också att sitta stilla och arbeta med saker. Träna så småningom på koncentration. Utmana dem -de kan ofta mer än vad ni tror! LÄS MASSOR tillsammans. Umgås med barnen på deras villkor. Delta i leken. Men visa också att vissa saker i vardagslivet sker på era villkor. Och på samhällets. Gör barnen delaktiga i hushållssysslorna. Prata mycket. Lyssna mycket. För en dialog. Ät middag tillsammans utan teve, telefoner eller paddor. Ha rutiner. Sätt gränser. Lär barnen förhandla.
Älska förbehållslöst! Sätt ord på känslor. Låt barnen vara ledsna. Och glada. Det gör lika ont att slå sig oavsett kön. Det är lika härligt med er uppmärksamhet oavsett kön. Det är lika viktigt att lära sig vänta, oavsett kön. Och lika viktigt att våga prata, kunna uttrycka sig, resonera, visa empati, lyssna, reflektera, stå för sin åsikt och kunna omvärdera... Oavsett kön.
Gör ingen skillnad på era pojkar och flickor men respektera era barn som olika individer.
Behandla varandra med respekt!!! Det är hur ni föräldrar behandlar varandra som sätter mallen för hur era barn tror att man ska behandla sina medmänniskor.

Jag tror att många föräldrar redan tycker sig vara rätt bra på det här. Därför tror jag också att det är så viktigt att prata och resonera föräldrar emellan. Och familjer emellan.
Eller för all del också i arbetslaget.
Vad kan alla vi tillsammans göra?
För att bara klaga på att män beter sig som svin... Nä, jag tror verkligen inte att det är nyckeln.

(utan förstås att på något sätt rättfärdiga någon form av förtryck. varje vuxen människa är själv ansvarig för sitt beteende)

2 kommentarer:

  1. Jag skriver under på alltihop! Jag har nog aldrig känt mig kränkt i nåt sammanhang för att jag är kvinna, inte så där direkt, men nog har jag väldigt många gånger märkt att män får mer gehör för vad de säger och tycker, även om jag inte blivit direkt nertryckt samtidigt, bara lite subtilt inte lyssnad på.

    Bara en gång har jag blivit kallad: "men LILLA gumman" av en man i telefon. Jag har dock hört en kvinnlig rektor säga så till kvinnliga lärare på konferenser. Dock aldrig "lilla gubbeb" till en man.

    När jag var ung kämpade jag och stred och stod på mig om hur ojämlikt det var överallt, men nu har jag gett upp. Män/pojkar ser inte mjukisfilmer, de läser inte böcker om kvinnor (kvinnliga deckarförfattare är ok) och pojkar ...de små liven, ja dem får man ju ha överseende med "de är ju pojkar" som en pappa förklarade när jag på ett föräldramöte beklagade mig över att de skrek och slogs och störde på lektioner.

    Jag upptäckte för några år sen att de som tycker att samhället är jämställt, är män + snygga unga tjejer som blir uppvaktade av män. De känner sig sedda och lyssnade på....(och anar förstås ännu inte att det går över när de åldrats lite.)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, ja jag har nog aldrig räknats till snygg ung tjej som blivit mycket uppvaktad, men har ändå tyckt att samhället varit rätt jämställt. Å andra sidan är ju hästvärlden, som jag befann mig i från nio års ålder, kvinnodominerad och resten av samhället hade jag nog inget direkt intresse för...

      Jag vet att många föräldrar gärna klär sina små flickor till små dockor eller förklarar pojkarnas beteende just med att de är pojkar. Men de "problemen" är så självklara. Jag tror att den stora svårigheten ligger i att omvända urgamla uppfattningar som ligger djupt rotade även i alla oss föräldrar som tror oss behandla barnen jämställt. Eller ännu mer kanske hos alla pedagoger både i förskola och skola.

      Radera