söndag 5 juli 2015

Insikter under året med bebis

Det fanns saker jag inte visste. Och det fanns sådant som jag visste men inte förstod. Under året har jag fyllt på det här inlägget och än om jag inte har känt mig särskilt stressad på något sätt, utan verkligen har försökt ta till vara på tiden, kan jag i efterhand konstatera att med nu förvärvade insikter hade jag kunnat njuta ännu mer!

  • Alla (?) barn föds med blåsljud på hjärtat -en del barn har kvar blåsljudet några dagar längre än andra och de dör inte för det.
  • Bebisen hittar till sin egen kurva alldeles oavsett hur man försöker mata. Sonen har följt sin kurva till punkt och pricka alldeles oavsett om vi haft en månad där han har fått äta precis så mycket han vill eller om det har varit en månad när han fått mat var tredje timme (det är det enda jag hittills ångrar -att jag lyssnade på de som sa "ska han verkligen äta så mycket/länge/ofta"). Amma, mys och njut!!! 
  • Ingen annan vet bättre. Och det var inte bättre förr, även om den äldre generationen bestämt hävdar motsatsen då och då. 
  • Det kan kännas väldigt avigt att diskutera bajs till en början, men efter lite träning i form av föräldragruppsträffar minst en gång i veckan känns det, om inte naturligt, så i alla fall inte lika konstigt. Naturligheten i samtalsämnet klingar dock av i takt med att barnen börjar äta riktig mat...
  • Små bebisar andas bara genom näsan. När en sex veckor gammal bebis blir förkyld låter det förskräckligt otäckt, men på något sätt får de luft ändå. Nässug är en fantastisk uppfinning!
  • Det finns de som måste jobba bort sina kilon efter graviditeten. Det finns också de som rasar alldeles för mycket alldeles för fort. Jag tycker nästan att det är värre, så ät och var glad.
  • Kläder är anpassade efter barn på normalkurvan. Det innebär att smalare bebisar också kan ha dem, men att rundare små stöter på trubbel.
  • Sluta jämföra!!! Alla barn är olika individer och utvecklas så oerhört olika. Kommer en sak tidigt kommer en annan sent. Eller så kommer allt tidigt. Eller allt sent. Och det ett barn tycker om gillar en annan inte alls. De som är mest erfarna vet de. Föräldrar med många barn eller människor som arbetar med små barn jämför inte (min helt egen notering). Men det är svårare än man kan tro. Jag har gång på gång kommit på mig själv med att jämföra som försvar, trots att här absolut inte funnits något som behöver försvaras. Viktigt viktigt!
  • Barnen är riktiga små människor. Nä, varken faster Hilma eller moster Berit eller någon annan heller för den delen, måste rycka barnet ur famnen på dess mamma eller pappa så fort man träffas. Alldeles särskilt inte om barnet inte vill. Som förälder är det helt okej att faktiskt säga ifrån. Det här är dock en övergående fas. När barnet blir bättre på att uttrycka sig, närmare året, vill inte faster Hilma eller moster Berit norpa skrikpellen mot hans vilja ;)
  • Ett år går obegripligt fort och det händer fantastiskt mycket på den tiden!
  • Och sist men inte minst -jag trodde att jag visste, men nej, innan jag fick barn själv kunde jag nog inte på riktigt förstå hur mycket kärlek som ryms i ett mammahjärta.




12 kommentarer:

  1. Det där hade jag behövt veta som nybliven mamma för en massa år sen. Jag kunde inte ett smack och vågade inte riktigt lita på intuitionen...

    SvaraRadera
  2. Jag tror att även om man tycker sig veta en del infinner sig inte den där tryggheten innan man faktiskt har haft ett barn själv. Ta amningen som exempel. Jag visste att man inte kan amma för mycket. Ändå sås ett litet frö av osäkerhet när det ständigt ifrågasätts och man ideligen får höra kommentarer om en tjock/rund/stadig/bastant bebis. Nu känner jag mig på riktigt genomsäker på det jag hela tiden hävdat -bebisar kan vara tjocka, men de kan inte bli för tjocka!

    SvaraRadera
  3. För mig var det ungefär som med Bloggblad och det är ju närmast ett mirakel att äldsta dottern har klarat sig så bra i livet ,-) (Men då var ju bara arton år också, när hon kom till världen).
    Med nummer två och tre gick jag min egen väg och gjorde som jag ville.
    Så oändligt mycket lugnare allt blev!
    Sonen var en riktig rund krabat som halvårsbaby ...men det löste sig också helt naturligt.
    Lille Noah ser ut som ett A-barn! (Om det nu finns såna längre ,-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja men just det att gå sin egen väg tror jag på. I allafall det första året när det mest bara ska tankas kontakt och närhet. Bortsett från om det föreligger något medicinskt problem sköter sig liksom resten av sig självt.

      Radera
  4. Jag tycker faktiskt att du beskriver den äldre generationen lite orättvist. Eller också har du haft otur med mostrar och fastrar som "rycker" barnet ur famnen på föräldrarna. Vem gör sånt? Eller med sådana som bestämt hävdar att allt var bättre förr. Min erfarenhet av att vara äldre är att man inte vågar säga ett pip till småbarnsföräldrar idag. Nästan alla mor- och farmödrar säger samma sak: för Guds skull, kom inte med en synpunkt, ge inga råd om du inte blir direkt tillfrågad, fråga inte kring amning just eftersom det är så känsligt och dessutom följer "trender". Det brukar ju ibland synas såna där listor på hur man hade det som barn för en eller pAr generationer sen där allt från att inte ens fundera över cykelhjälm (om de ens fanns) eller vikten av rättvänd bilbarnstol ändå gjorde att det senare gick bra i livet.

    Sen kan man ha sina funderingar kring hur det ser ut kring barn, deras miljöer och fostran idag. Det som är tråkigt är att det är svårt att få en naturlig dialog över generationsgränserna där man prestigelöst kan prata om hur det var förr och vad som funkade då jämfört med den nya tidens upptäckter som ger andra effekter. Jag drog mig aldrig för att fråga min mamma om jag var osäker på något - i min och mänga väninnors värld vänder döttrarna sig till varandra istället idag.

    För egen del instämmer jag med Elisabet. För varje unge lär man sig ju mer och det är ju inte alls konstigt. Så det blir mycket lättare att gå på känsla och intuition än kanske just med första barnet. Det, å andra sidan, får ju till syskonen ev. kommer, sina föräldrars totala uppmärksamhet så,det jämnar nog ut sig i längden😊😊

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, vi har inte haft otur med varken mostrar eller fastrar utan har mer känt det, då och då, som om barnet är allmän egendom. I all välmening naturligtvis och jag har då och då tyckt att det varit svårt att säga ifrån. Det är bara en liten insikt, inte ett stort problem.

      När det gäller råd, synpunkter etcetera matas man med sådana dagligen. Antingen från människor eller från sociala medier. Jag har alls inget emot att diskutera barnuppfostran, men det första året handlar inte särskilt mycket om just uppfostran. Jag känner mig rätt säker på att de allra flesta mammor ser till att barnen får i sig mat (amning eller ersättning) på det sätt som passar dem allra bäst och de första sex månaderna är det kontroller på bvc varje månad! Ökar barnen inte i vikt som de ska följs det upp där. Och för övrigt handlar det mest om att tanka mängder med närhet -utvecklingen sker liksom av sig själv på sidan om. Det blir mest en stressfaktor att ständigt få höra vad man borde göra och vad barnet borde kunna eller vad det är tidigt med.

      Jag rådfrågar ogärna andra mammor i allmänhet, men vänder mig gärna till vänner jag vet är pålästa. Då oftast om diskussionsfrågor gällande exempelvis bilbarnstolar -sådant som min mamma omöjligt kan ha erfarenhet av eftersom det inte såg ut på samma sätt när vi var små. Eventuella medicinska frågor skulle jag ställa till sjukvårdsrådgivningen.
      Annars är min mamma en oerhört duktig pedagog och jag skulle absolut kunna vända mig till henne när det gäller tips, råd och idéer. Jag tycker också att det är intressant att höra hur det var förr, men man glömmer lätt att oavsett tid fungerar det så oerhört olika i olika familjer och med olika barn. Och det är okej.

      Radera
    2. Det var kanske inte just barnuppfostran jag menade, det är ju som du säger inte precis aktuellt den första tiden. Och jag, som nog hade det lite tuffare än du med tre barn som var både kolik-, krupp- och öronbarn (iallafall upplever jag inte att du skrivit om just det) kunde förstås inte rådfråga min mamma om detta eftersom hon inte hade erfarenhet av varken det ena eller det andra. Det var ju med hjälp av läkare och via sjukhusvistelser man fick lära sig ta hand om detta. Nej, jag tänkte mera på det här universella med barn och deras utveckling, den som sker alldeles naturligt generation efter generation, den som varje mamma oavsett vilken generation man tillhör ändå känner till. Sen finns det ju oerhörda kulturskillnader också. Visste du att här i Frankrike är det ett stort antal kvinnor som inte ens kan föreställa dig att amma sina barn och medicinerar bort mjölkproduktionen direkt efter förlossningen. Skälet: brösten anses tillhöra mannens revir och många kvinnor känner sig direkt äcklade av tanken på att barnen ska suga på dem. Det låter ju inte klokt men är faktiskt sant. Säkert ett resultat av mycket gamla tiders värderingar när överklassen lämnade barnen till ammor. Här ser du aldrig en mamma som ammar offentligt och barnledigheten är bara några veckor så man flaskmatar direkt här.

      Radera
    3. Ja, du nämnde ju det i telefon, det här med den korta barnledigheten. Jag har känt så många gånger att just när det gäller föräldraförsäkringen är jag oerhört glad över att bo i Sverige!

      Annars är det här med kulturella skillnader väldigt intressant! I Sverige är det ju tvärtom -att man gärna vill att mamman ska amma om det fungerar. Och WHO rekommenderar amning i två år, även om det väl främst baseras på att modersmjölken blir en viktig näringskälla i u-länder.

      Hos oss trivs både sonen och jag oväntat bra med amningsrutiner morgon och kväll och än om jag nu har börjat fundera på att avrunda den biten har vi ingen större brådska.
      Jag tycker, som med mycket annat, att det är upp till var och en att välja det som passar den enskilda familjen, men har ytterst svårt att tänka mig att jag skulle ha avstått för att mina bröst tillhörde min man ;)

      För övrigt tycker jag kanske generellt att vi är rätt dåliga på att ta råd och tips från äldre generationer...

      Radera
  5. Aldrig har jag fått så många "goda råd" som när jag blev mamma första gången, och det var inte lätt att sålla heller. Men det gick vägen i alla fall och det har det ju sannerligen gjort för er också!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, det är just det. Alla goda råd i all välmening. Kanske framför allt via delade länkar på facebook eller olika blogginlägg. Det blir som liksom lite mättat. Jag har sållat friskt :)

      Radera
  6. Lite som inom ridsporten eller hur? ;-) Det finns så otroligt många inriktningar och filosofier och det gäller att hitta en egen väg som känns bra och trygg. Lyssna lite här och där men göra på sitt eget vis. Den intuition en förälder kan utveckla är fantastisk och alldeles säkert anpassat till just det barnet den gäller. Jag tror på intuition och magkänsla. Så har jag levt med mina fyra små :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja men precis, vi har en ganska lika grundfilosofi :)

      Radera