söndag 24 maj 2015

Att exponera barnen på internet

Då och då kommer det på tapeten. Någon har skrivit ett debattinlägg eller en artikel med mer eller mindre dramatisk rubrik. Samtliga nedanstående är över året gamla, men blir aktuella då och då på facebook när de delas. Och delas igen.
Lägg inte ut mig på Facebook mamma
Våra barn är försökskaniner på nätet

Och så en motpol:
Bloggen är ett härligt album av barndomen

Motståndarna menar på att man inte vet hur det påverkar barnen, det här med att bli exponerade på nätet. Och att man som vuxen måste ta ansvar, det räcker inte med att få barnens medgivande -de kan omöjligt avgöra sitt eget bästa i det avseendet. Genom att lägga ut bilder eller skriva vad barnen har hela världen tillgång till informationen. I den första artikeln står det överst med fet stil:
"Femåringen ska berätta för faster att han har lärt sig cykla. Men det visar sig att faster redan har läst det på Facebook"

Förespråkarna menar att internet är en del av barnens vardag och att just det att de själva så småningom får möjligheten att välja när de ska vara med, gör att de lär sig tänka efter då de själva så småningom nyttjar nätet.

Själv har jag full respekt både för de som valt för och de som valt emot. Det är ju som sagt upp till varje förälder.

Då och då får jag frågan om hur jag tänker runt det här med att ha med sonen på bloggen. Faktum är att vi resonerade igenom det noga redan innan han föddes.
För det första får man kanske skilja "vanliga" bloggar från stjärnbloggarna med flera tusen läsare om dagen. Min blogg har inte flera tusen läsare om dagen. Och absolut, hela världen får tillgång till det jag skriver, men ärligt talat, jag överskattar värdet en smula om jag tror att hela världen är intresserad.
En bloggare med många läsare som har hittat en fantastiskt bra balans tycker jag är Underbara Clara... Alla tycker sig ha rätt bra koll på hennes barn, men tänker man efter lite noggrannare -vet man egentligen så mycket mer än vad de heter och ungefär hur gamla de är? För vad säger det egentligen att de någon gång haft en lite trasslig natt eller att lille Folke har suttit och plockat makaroner?

Vidare är det viktigt för mig att inte exponera någon på ett sätt som jag tror att personen i fråga skulle misstycka till. Jag försöker att inte lägga ut bilder som jag tror att någon skulle känna sig stött över att jag publicerat och jag skriver inte på ett sådant sätt att någon känner sig uthängd. Det gäller sonen också! Alla behöver kanske inte veta i detalj vad han har ätit, gjort i blöjan, vilket humör han är på varje dag morgon-middag-kväll eller hälsotillståndet i minsta detalj. Högst troligt är heller inte särskilt många intresserade över just det.

Gällande fetstilen, den om att faster sett på facebook. Faster kunde väl lika gärna ha pratat med mamma eller pappa i telefon? Och jag förväntar mig att faster ändå säger "wow" och låter imponerad när hon pratar med barnet!

Det barn jag vet, som varit med längst, är idag tio år och tycker att det är jätteroligt att hans mamma bloggade så mycket när han var liten. De har dessutom gjort böcker av bloggen (det vet jag flera som har gjort) om de första fem åren. Själva är vi lite mer restriktiva. Här läggs inte ut ansiktsbilder dagligen och vi är överens om att inte lägga ut filmer annat än eventuellt något enstaka undantagsfall. Vi har också valt att inte lägga ut bilder på facebook eftersom vi då förlorar rättigheten till bilden. På den egna bloggen kan förvisso vem som helst ladda ner eller skriva ut bilden, men samtidigt begår densamme en olaglig handling. För att påminna om det har jag lagt till copyright-symbolen på bilderna. Och jodå, den som verkligen vill stjäla en bild kan så göra, men återigen, de här bilderna ha högst troligt inget vidare värde hos den som verkligen vill använda dem på ett ofördelaktigt sätt. Och nej, man vet kanske inte hur det kommer att påverka barnen, det att ha varit exponerade så mycket. Personligen känner jag mig rätt säker på att sonen, när han är femton eller arton eller tjugo, inte säger att "men mamma, hur kunde du skriva att jag pillade i mossan?!".

17 kommentarer:

  1. Jag tycker att du resonerar helt rätt, eftersom jag och minnfamilj tänker likadant. Inga nakna barn, inga pinsamheter och inga icke tillfrågade. Jag är förvånad över att polisen på facebook lägger ut foton när de träffat klasser, just sånt ska man vara försiktig med. Jag har löfte av mina körbarnföräldrar att lägga ut bilder på min hemsida, men jag är rstriktiv med det ändå.

    De som pratar om att hela världen kan se och vem som helst kan stjäla bilderna... De är nog rädda i onödan. Varför skulle nån vilja stjäla vardagsbilder? Det oroar mig inte eftersom jag inte tar några stjärnbilder som nån annan skulle kunna tjäna pengar på.

    Mitt barnbarn är jätteglad över den pärm hon har med utskrivna bilder och texter från hemnes första två år när jag bara skrev dagbok åt henne på min gamla hemsida. När hon väl får bloggböckerna jag låtit göra, kommer hon att bli jätteglad. Tänk om jag hade haft nåt sånt från barndomen! Jag har ett tiotal pyttesmå foton bara.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Usch, vad slarvigt det blir när jag skriver på paddan...

      Radera
    2. Jag läste igenom min egen text nu med några timmars distans och inser att den sannerligen inte är välskriven heller... trots att den är skriven på datorn.

      Jag tror också att många är rädda i onödan. Däremot respekterar jag till fullo beslutet hos de som inte vill ha med barnen. På samma sätt som jag inte tror att vår son kommer att ifrågasätta det som skrivits här, tror jag absolut inte att barnen som inte är med kommer att ifrågasätta varför. Vi gör ju årsböcker med helt andra bilder än de som är med på bloggen :)

      Radera
  2. Och det många verkar glömma är att en blogg faktiskt kan deletas (eller enstaka inlägg). Så tänker jag, att den dagen Alex är så stor att han eller hans kompisar kan läsa min blogg kan jag faktiskt ta bort det jag skrivit om honom som ev kan kännas utlämnade.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nu tror jag att du läste hos mig samtidigt som jag läste hos dig... jag var bara inte lika bra på att kommentera ;)
      Jag tycker att det är bra att frågorna väcks. Och jag välkomnar en studie, men tänker att det är så oerhört många faktorer som spelar in... För mig är det viktigt att inte publicera något som jag tror att han i framtiden skulle känna sig obekväm med.
      Det är klart att det går att radera. Eller lösenordsskydda. Många begränsar ju också vad de skriver i takt med att barnen blir äldre.

      Radera
  3. Jag tycker att du skriver oerhört klokt om det här!
    Punkt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Då är vi alltså överens.
      Punkt.

      Radera
  4. Jag tycker du resonerar klokt och alldeles jättebra om detta. Håller helt med!

    Jag gör egentligen ingen skillnad på mina barn och andra människor - precis som du så väljer jag noga vad jag skriver och vilka bilder jag visar. Ingen som inte vill blir med på bild - det är viktigt att fråga alla, och jag skriver aldrig särskilt personligt eller privat om andra. Oavsett hur nära eller inte de står mig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej precis så. Här frågas också. Dock bara en gång, så den som ångrar sig längs vägen får hojta ;)

      Radera
  5. Jag har en dotter och svärson som båda är advokater. Och en son som är IT-specialist med inriktning på internetbedrägerier där pornografibranschen är den avgjort största aktören. Det jag fått veta av dem ich hur det ser ut i "verkligheten" gör att jag förhåller mig ytterst restriktiv till vilka bilder jag lägger ut. Jag är förbjuden av min dotter att lägga ut bilder på hennes barn och att på min blogg skriva något som helst personligt om dem, än mindre nämna namn och ålder. Detsamma gäller min sons barn och han har dessitom visat mig hur en till synes mycket oskyldig bild, tagen just från någons privata blogg (vanligt) med lätthet förvandlas till något man inte ens vill tänka på. Vi är generellt sett alldeles för okunniga och naiva kring hur det ser ut i cyberspace och tror alldeles felaktigt att våra "enkla liv" med sina bilder inte är intressanta annat än för några få. Självklart tycker jag det är tråkigt att inte kunna visa mina söta barnbarn på min blogg men jag sparar mina bilder och gör privata fotoböcker åt dem istället. Jag tror också att man möste ställa sig frågan varför det är viktigt att visa upp sitt privatliv så som mönga gör idag. Internet är fantastiskt och hsr revolutionerat våra liv på många sätt. Men det är inte överdriven rädsla att också vara medveten om att det finns mycket obehagliga avigsidor som de flesta försöker att rationalisera bort. Diskussionen om barn på nätet är ett exempel på att det alldeles för lättvindigt sägs att det ju inte är så farligt. Därmed inte sagt att diskussionen kring detta inlägg inte är genomtänkt för det är den ju. Och självklart gör var och en som det känns bäst för den och deras närmaste. Däremot vet vi ännu inte hur den generation barn som nu växer upp med sina bilder och sin utveckling exponerat på nätet verkligen kommer att reagera när de blir vuxna. Vi vet heller ingenting om internets framtida utveckling och kanske då ich då behöver, som nu, fundera lite över det. Bra alltså att frågan väcks!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Sådant här tycker jag är intressant -hur man kan koppla yrken och utbildningsbakgrunder till val och beslut. I det här fallet kan jag, högst ovetenskapligt och enbart utifrån min egen erfarenhet, inte se en koppling. Oavsett utbildning råder det mycket olika åsikter. De allra flesta runt oss resonerar dock på ungefär samma sätt som vi.

      Hur barnen påverkas väntar jag på med spänning. Nu är jag förstås helt övertygad om att det som skrivs här inte kommer att påverka vårt barn negativt. Men det är en balans och jag kan ibland förskräckas lite över hur vissa barn lämnas ut totalt. Det är för övrigt mycket som förskräcker mig, när det gäller barn i samhället... men det är en helt annan diskussion :)

      Radera
  6. Om man är riktigt rädd, då är det ju nästan bara burkha som gäller. För vem vet vilka snuskiga tankar som far genom sjuka huvuden när våra söta barn och barnbarn syns i full frihet på bussar och badstränder och i skolan. Smygfotografering kan ske var som helst. Välling- och barnmats- och blöjreklam ... Tidningar m.m. Överallt finns det bilder på barn som kan hamna i fel personers photoshop.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, ja helst vill jag ju skydda honom mot all ondska i världen så det är kanske en burka jag ska investera i ;)

      Radera
  7. Der är väl inte så konstigt att man utifrån sin utbildning och yrkeserfarenhet fattar vissa beslut som har med saker att göra som man är väl insatt i?Det gör ju du också baserar på din barnomdorgsutbildning och hästerfsrenhet. Du har ju kunskaper inom vissa områden som andra inte gar på samma sätt och det gör t.ex att du är noga med vilken slags plastleksaker ditt barn får leka med. Något som var mig t o t a l t främmande när mina barn var små.

    Att jag nämner mina vuxna barns yrkesutbildningar handlar inte om att förhäva mig eller dem. Jag nämner det för att understryka att de, i det här sammanhanget har sett och upplevt saker yrkesmässigt som många av oss andra inte gjort. Självklart vill de då inte utsätta sina egna barn för de risker de upplever som mycket mera påtagliga än gemene man gör i den hör frågan. Det handlar återigen i n t e om överdrive rädsla utan om en sansad bedömning sett ur deras perspektiv. Som råkar vara både juristens och IT-expertens. Att de skulle ha förfallit till något slags burkah-täNkande faller dock på sin egen orimlighet, det är väl självklart att barn vistas ute i samhället och visst kan bli föremål för obehagligheter där också.

    Sen är det också kulturella skillnader. Båda advokaterna lever och är fostrade i fransk kultur där integriteten sitter i högsätet på ett helt annat sätt än i Sverige. På inga vis får man här lägga ut bilder på barn på hemsidor eller bloggar utan föräldrars samtycke. Varje unge, högt upp i skolåren, hämtas av sin förälder efter skolan 1630 och tillåts inte gå hem själv och man är extremt mån om barnens säkerhet här.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, det är alls inget konstigt. Vår slutuppsats på universitetet handlade delvis om föräldrars utbildningsbakgrund kontra val och beslut. Då när det gällde fristående skolor.
      Däremot menade jag att jag i min omgivning inte kan se något samband mellan utbildningsbakgrund och beslutet om huruvida barnen ska få förekomma på nätet eller inte. En jurist och en läkare som resonerar ungefär som vi, en truckförare och en ekonom som absolut inte vill att barnen ska finnas med. De flesta runt oss har dock inget emot att barnen finns på nätet -med tidigare nämnda försiktighet förstås.

      De kulturella skillnaderna tror jag också spelar en stor roll. I många länder (Frankrike också kanske?) är det ju höga staket runt skolgårdarna för att utomstående inte ska ta sig in. Här går jag nästan dagligen på en gång- och cykelbana som passerar precis rakt över en skolgård...
      I Sverige är också t.ex. klasslistor en offentlig handling.

      För övrigt kan jag inte låta bli att le lite när jag ser dina långa kommentarer. Jag är smått förtjust i ditt sätt att diskutera/argumentera och stå för din åsikt. Diskussioner med nya infallsvinklar berikar, så länge det är högt till tak och man i slutändan kan enas om att man, om inte annat, faktiskt inte är ense i den aktuella frågan -deliberativa samtal fick jag lära mig på universitetet att det heter :)

      Radera
  8. Det är klart att det är deliberativa samtal vi för:-)

    SvaraRadera