måndag 20 april 2015

Konsten (?) att natta barn

Igårkväll hade jag inte mindre än tre trådstartare i mitt flöde på facebook som bad om tips när nattningen inte fungerar. När barnen inte vill somna i sin säng. Eller sova i sin säng.
I mitt arbete får jag ofta den frågan. Och visst, det finns en mängd olika sätt. Och olika "metoder".
Men jag tänker att man ska akta sig för att säga "gör så här". Alla barn är olika. Det går att dela med sig av sina erfarenheter, men bara för att det har funkat på tre egna är det inte alls säkert att det fungerar för någon annan.
Framförallt måste man tro på det man gör.

Det är inte helt lätt att vara mamma. Det finns nämligen så oerhört mycket åsikter.
Om det tidigare var enbart muntliga åsikter, matas man numera även genom sociala media. Det är där jag tänker att min yrkeserfarenhet faktiskt gagnar mig. Även om alla mammor naturligtvis vill att allt ska flyta på tipp topp vet jag att alla barn utvecklas olika. Inte bara för att någon har sagt det till mig utan för att jag faktiskt har sett det. Många många många gånger.

Vi nattar halv åtta. Alltid med samma kvällsrutin. Han somnar nästan i vår säng och därefter lyfter vi ner honom i hans. Ibland sover han hela natten och ibland vaknar han runt tre-fyra, blir överlyft till oss och sover i vår säng till morgonkvist. Det fungerar finfint. För oss! Just nu. Det kommer förstås att svänga genom olika utvecklingsfaser.
Tänk, för fyra månader sedan vaknade han var tjugofemte minut nätterna igenom. Och vi fick miljontals tips... att tillämpa på den då fem månader gamla bebisen. Själv tyckte jag oftast att det fungerade fint. Han sov i vår säng hela nätterna och det var bara att lägga honom till bröstet och somna om.

Andra bebisar har från början sovit i sin säng nätterna igenom. Några sover hos mamma och pappa upp till skolålder. Vissa har fria läggtider de första åren. Ljudbok, saga eller ingenting?

Hur gör/gjorde ni med nattningen?



10 kommentarer:

  1. Lillespruttan (8 månader) somnar oftast framför tvn när vi ger nattvällingen. Hon har nyligen gått över till att bara sova en gång per dag och då är hon oftast trött vid 19-tiden. Har hon sovit på em blir det oftare att hon är trött runt 20-21. Om hon inte somnar när hon äter välling brukar det bli att hon somnar i våran säng med mig bredvid sig. Då ska vi gärna ligga tätt, tätt, ansikte mot ansikte så att hon kan pilla (dra) mig i håret, ögonen, öronen och lite varstans. När vi sen går och lägger oss lyfter vi över henne till hennes säng. Ibland sover hon nästan hela natten i sin säng och kommer bara över till oss för de sista två-tre timmarna, ibland är hon orolig och vill sova hos oss hela natten nästan. Ibland sover han som jobbar på dagarna i gästrummet. Vid sjusnåret vaknar hon som oftast, oavsett vilken tid hon somnat, och runt halv åtta kräver hon uppgång och så småningom välling igen.
    Enda problemet som jag ser det med att hon sover hos oss är ju att det är svårt att slappna av själv, det blir ju lite trångt. Annars tror jag ju att det är bra att barnen får sova hos föräldrarna så mycket de vill. Och sen har jag lite funderingar på det där med nattandet, måste hon lära sig att somna själv tro eller kan vi bara strunta i det och tro att det löser sig självt? Sånt kan man fundera på :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har varit precis tvärt om, som mest avslappnad när han sovit hos oss :) Nu är han dock så snabb att det känns bra att ha honom i spjälsängen som han inte kan trilla ur...
      Jag tror som du, att barnen själva signalerar när de är oroliga och behöver mer närhet. Här sovs det oftast två gånger om dagen, men det kan till och med bli tre -man blir ju sååå trött av att åka vagn eller bil ;)

      Radera
  2. Jag har förträngt alla tuffa småbarnsnätter... Men jag har scrollat och läst och ojat mig över hur fort tiden går. Så stor han har blivit, den lille gossen!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, ja jag ojar mig också över hur fort det går. Vi sitter och gör årsboken för 2014 och det är helt obegripligt hur snabbt en bebis utvecklas!

      Radera
  3. Ja, hur våra nätter är vet du ju. :-) Men jag tror också stenhårt på att alla barn funkar olika och att huvudsaken är att man är lyhörd och ser till att nätterna funkar för alla. Funkar det inte för en själv att samsova är det väl bra om barnet kan sova själv. Har man en liten mörkrädd "tänkare" som helst vill sova hos mamma och pappa vore det väl hemskt att säga nej till det om det funkar för alla. Och om inte annat kan man ju lägga en madrass på golvet bredvid sängen. Vem minns inte hur hemskt det var att vara mörkrädd och liten? Går det att avhjälpa enkelt, så varför inte?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har ju aldrig varit mörkrädd och jag tänker att det allra skönaste för barnet skulle vara om det var så tryggt i sig självt att det vågade sova ensam. Men om det inte är det (än), ser jag ingen anledning att stressa. Alls. Ja förutsatt att det även fungerar för övriga.
      Förr, när man inte bodde så stort, sov ofta minstingen med föräldrarna och sedan sov ju alla syskonen tillsammans. Om inte i samma säng (så var det ju också) så i allafall i samma rum.

      Radera
  4. Alla tre barn har sovit hos oss mer eller mindre ofta. Minstingen - som vi verkligen skulle lära att sova i egen säng, (och då menar jag .., nu skulle vi bli perfekta föröäldrar!) - var den som tillbringade längst tid hos pappa och mamma :)
    Jag tyckte att det var UNDERBART! Själv tillbringade jag första åren i sängkammaren hos pappa och mamma, i egen säng, men även som tio, - elvaåring låg jag ofta i mammas säng, när hon var jour på sjukstugan och pappa låg ensam i sängkammaren. Åååå, så tryggt det kändes att höra pappas andetag och veta att inget farligt kunde hända.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Precis det tror jag också på... att lyssna in barnets behov :)
      (för övrigt har jag absolut ingenting alls emot att sonen sover hos oss, och maken som från början bestämt sa att barnet a b s o l u t inte skulle sova i sängen, är numera den som lyfter över honom till oss när han vaknar på natten ;)

      Radera
  5. Samsovning eller inte tror jag är helt individuellt och att var och en måste göra som det passar bäst. Däremot tror jag på rutiner. Samma varje dag. Kvällsmat, bad, kvällsvälling, gonattsaga och sen sovdags. Klart man ruckar på det ibland men generellt mår vi alla bäst av att det alltid är som det brukar vara!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, rutiner tror vi också på. Jag tänker att det är först när man har etablerat sådana som det fungerar att frångå dem ibland. Rutiner ger trygghet!

      Radera