lördag 10 januari 2015

En kvällsrutin

Som godnattsaga läser vi ikväll Max napp, sonen och jag.
Så lugnt sitter han där, i mitt knä, under täcket och tittar på bilderna. Sträcker fram handen och krafsar lite på omslaget. Blåser några bubblor och gör ett ljud som man inte med bästa vilja kan få till något annat än just ett ljud. Ena handen vilar på min arm och jag tänker att det går inte med ord att beskriva hur mycket jag älskar det här lilla barnet.

Vi läser om hunden som vill ta Max napp. Och katten... Ja, tro inte att jag läser som det står, jag är synnerligen allergisk mot att använda ett så katastrofalt dåligt språk som det är i de böckerna. Men bilderna är okej och längden på boken passar bra och framförallt, det är en bok vi har.
Men så kommer jag till näst sista sidan och utbrister ett va?!
Nu skulle man kunna tänka sig att Max ångrar sig sedan, där på sista sidan. Men nejdå. Ankan blir arg men Max blir glad. Och så avslutningsvis ett "Haha".

Vi jobbar inte riktigt så i vår familj och jag säger till sonen att näe, vilken buspojke Max var. Nu blev ju ankan ledsen.

Sonen fingrar lite på min arm och blåser några bubblor till. Han är sex månader. Han är förstås inte ett dugg intresserad av Max eller hans napp och kan inte alls relatera till varken ankor eller stygghet. Men han sitter bra och lite trött och ännu lite febrig i sin mammas knä. Det är en viktig kvällsrutin och kanske den allra allra mysigaste stunden på hela dagen!

18 kommentarer:

  1. Puh! Jag andas ut. Jag var rädd först att du gillade det torftiga språket i den boken. Jag fattar inte... BL som är så bra annars. Men kanske är tanken att inte vara så pedagogisk? Jag vet inte.... Men mysigt med lässtund är det. Jag älskade Vilda babyn (tror jag att den heter). Men jag minns inte om det var för mina barn jag läste den, eller för nykomna små elever.
    Vår son, snart 36, älskade boken om Voffsen Kloffsen, hunden som äter alla smulor under bordet. Den blev sönderläst och gosehunden som han fick på skoj när han flyttade hemifrån, heter Voffsen Kloffsen. Ligger kvar på hans säng...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Voffsen Kloffsen pratade maken också om, men jag hade aldrig hört talas om den. Det finns ju så mycket fina barnböcker. Det är tyvärr inte bara Max-böckerna som har ett så förskräckligt dåligt språk. Vi blev rekommenderade "Knacka på" i en broschyr som bvc delade ut. Den visade sig vara precis lika dan eller möjligtvis ännu värre. Nu är det i och för sig inte svårt att läsa eller prata om bilderna som man själv vill :)

      Radera
    2. jag tror inte att Voffsen Kloffsen hade någon känd författare. Minns inte alls, och tror inte att den finns kvar. Förmodligen är den sönderläst - om den inte hamnat på vinden i nån boklåda som legat där sen vi flyttade in för 26 år sen.

      Radera
  2. Har heller aldrig gillat Max. Men kan rekommendera Lena Anderssons kanin-serie - utan ett enda skrivet ord! Jättebra! Mamma/pappa gör texten. Den får inte varieras särskilt mycket, då klagar barnet ...!Och den där sagostunden, det är den absolut bästa kvällsrutinen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag ska kika. Han har ganska mycket böcker, barnet. Och några till på väg :) Än så länge är det stora, färgglada, enkla bilder som går hem bäst.

      Radera
    2. Lena Andersson boken vi fick genom biblioteket var riktigt bra, framförallt för att det inte finns någon text.

      Radera
  3. Ja, Max-böckerna har även funnits i vår familj Och Totte, förstås. Totte och Emma.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Totte och Emma minns jag att jag själv tyckte om. Han har en Totte-bok som står i bokhyllan och väntar. Det var inte tillräckligt mycket färg på de bilderna för att de skulle fånga något intresse än :)

      Radera
  4. Jag läste Max, men på mitt eget sätt med riktiga meningar och lite tillägg. Fungerade bra på det sättet och de var också omtyckta. Skulle aldrig ha kommit på tanken att läsa exakt som det stod. Grundhandlingarna är trots allt inte så dumma. (men förstås viktigt att lära sig att inte slåss för att få något)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, det är klart att man kan läsa som man tycker. Att språket är dåligt, det visste jag ju. Men gissa om jag blev förvånad när han slår på ankan och när det sedan tycks vara helt okej. Jag har över lag rätt svårt för Max-böckerna, men vet att barnen på förskolan var rätt förtjusta i Max potta :)

      Radera
    2. Ja, känner inte riktigt igen just den bok du läste. Max balja och Max potta kommer jag ihåg att vi läste.

      Radera
    3. Vi läste också efter eget manus.
      Favoriterna var Max vagn(?) (med en myyycket oskyldig hund som hämtat allt som ramlar av Max vagn, utom när kakan ramlade av. Den bara ... försvann ... på nåt vis ...)
      och Max lampa. ("Man får iiinte vara på bordet!")

      Ludde (en kanin i byxor) har bättre språk författat.

      Radera
    4. Ja, Ludde hade jag glömt! Den måste jag hålla lite utkik efter :)

      Radera
  5. Kan tanken med språket vara att det ska vara lättförståeligt för ett litet barn? Man pratar ju inte som man skriver så kanske är det ett försök att göra text tillgänglig för barn tidigare? Precis som man säger vovve istället för hund för att det är lättare för en liten att uttala. Det är ju kanske lättare att förstå den där texten än något i stil med " Max blir arg på ankan för han har tagit hans napp". Visserligen måste man ju träna för att förstå skrivet språk men här kanske syftet snarare är att uppleva att man förstår innehållet i en bok? Bara en fundering.

    Sen är det väl lite humor i att han bankar ankan i huvudet? Igenkänningsfaktor för att det faktiskt är så många barn gör när de vill ha något :) All litteratur för barn behöver kanske inte vara uppfostrande hela tiden? Vuxenlitteratur skildrar ju människor som är ofullständiga, annars blir det ju rätt trist. Kanske kan bli "diskussion" som mossfolk beskriver där man kan påpeka att vad tokig Max är. Så tokig är ju så klart inte barnet man läser för :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kul med nya infallsvinklar!
      Jag vill dock minnas att barns språkutveckling inte gynnas av språkförenkling? Säger själv varken vovve, kisse eller pålle men är inte helt konsekvent för ibland är det en "kossa" på bild ;)
      Annars är jag rätt förtjust i din tanke att göra texten mer lättillgänglig tidigt, men i både Max-böckerna och "Knacka på" plockar man bort ord som används i talspråket, även när man pratar med små barn. Det känns så... onödigt.

      Är man pedagog är det nästan självklart att det blir en diskussion ;) Precis som man diskuterar om det hänt något tokigt på ett teveprogram eller barnen emellan. Frågan är om det är lika självklart för alla?
      Nu tycker jag förstås inte att det är hela världen att Max bankar ankan i huvudet i en bok, men jag blev ändå mäkta förvånad :)

      Radera
    2. Jag tror att mina barn föddes i den vevan när man slutade med toto, vovve och kisse och började prata som till vuxna, fast lite enklare förstås. Jag har inget minne av att jag gjorde om ord till mina barn.

      Radera
  6. Just den boken läser jag också för min sjumånaders son. Jag läser texten som den står ibland, ibland broderar jag ut den, ibland hittar jag på eget. Men det viktigaste är att när Max smäller ankan säger jag "fast det får man inte" efteråt. Jag tror att det är viktigt att läsa för barnen i vilket fall som helst.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja jätteviktigt! Fast jag väljer hellre att läsa något annat ;)

      Radera