torsdag 22 januari 2015

Bok: Kärleksbarnet

När jag var barn slukade jag böcker. Jag tror att jag har läst varenda hästbok i den där hyllan med  böcker i just den kategorin. Hyllan på biblioteksfilialen i det gröna huset som hette Bergmästaren. Bibliotikarierna kände igen mig och jag tyckte alldeles särskilt mycket om en som hette Birgitta. Hon hade glasögon, ganska kort vågigt -förmodligen permanentat- hår och skrattrynkor.

Och så samlade vi på Kittyböcker, jag och min bästis. Jag önskade mig alltid Kittyböcker i present och vi skickade in till olika tidningar att vi ville köpa fler. Ni vet, till sådana där sidor där man kunde efterlysa brevvänner. Det blev rätt många böcker till slut.

Jag fortsatte att sluka böcker genom hela tonåren.
Sedan har det blivit mer i perioder. Men jag är inte typen som kan hålla på med en bok i veckor. När jag väl börjat plöjer jag den varenda sekund som går att avvara. Och då gäller det att den är bra, annars är det inte värt att avvara den värdefulla tiden till bokläsning ;)
Nu har jag precis slagit ihop pärmarna till den här boken.

Det var vännen Anna som stack den i händerna på mig och sa "Läs!".
Så jag läste.
Efteråt ser jag på sonen och tänker att om han bara visste hur bra han har det.
Han tittar tillbaka och ler stort. Det gör han nästan alltid när man tittar på honom 💖.

2 kommentarer:

  1. När jag nyss hade fått barn nr två, läste jag "Vinterbarn" av en dansk författare. Handlar om en handfull kvinnor som väntar barn. Åh, vad jag grät...och älskade boken. Sen kom den som film, jag såg den med en väninna som grät så hejdlöst både under och efter filmen, att vi smög på smågator hem. Hon skämdes över sitt hulkande...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Den har jag varken läst eller sett. Låter hemskt jobbigt att se den på bio ;) Fast å andra sidan är jag förfärligt okänslig så det hade kanske gått bra...

      Radera