onsdag 29 oktober 2014

Natten som var

"Du ser allt så positivt, det har du efter din mor" sa min farmor i telefon till mig igår eftermiddags. Och jag pladdrade på som vanligt om allt och farmor lyssnade lika tålmodigt som vanligt innan hon skulle iväg på ärenden. Min farmor är en väldigt aktiv farmor. Nästan alltid har hon något på gång. Det är konserter och bio, kör och bridge. Det simmas och cyklas och promeneras i parken. Middagar och firanden.
Igår fick jag lite bakläxa -flera dagar utan ett blogginlägg. Farmor kan vara en av mina mest trogna läsare.
"Ge dina pojkar en kram från mig" avslutar hon alltid och det lovar jag förstås att göra.

När pappa fick sin hjärtinfarkt för några år sedan blev jag aldrig ängslig trots att den var stor. Dels för att mamma lät så lugn på telefon och dels för att pappa inte var gammal. Farmor är åttiofyra år och inte heller gammal. Hon ska bli 102 år.
När jag berättade det för henne, för nu rätt många år sedan såg hon inte alls särskilt road ut av den tanken, så det är av rent egoistiska skäl jag har bestämt det. Hon ska bli 102 år och vara lika pigg som nu!

Ändå blev det här en ängslig natt för någonstans vet jag ju egentligen att inte ens en farmor är odödlig. När jag nattade sonen i gårkväll ringde telefonen. Jag hör att det går ett antal signaler och jag hör sedan att maken svarar, ett mummel från ovanvåningen. Lite senare öppnas sovrumsdörren försiktigt.
"Farmor är jättedålig. Jag sa att hon kunde prata som vanligt när du pratade med henne. Du hade ju sagt något annars."

Vaddå farmor är jättedålig?! Jag pratade ju med henne för bara några timmar sedan. Hon var inte alls jättedålig, jag vet det. I nattmörkret följde ljudlösa sms-rapporter. Maken la den icke ljudlösa hemtelefonen på nattduksbordet så att vi ändå skulle vara nåbara. Och någonstans där mitt i natten kom ett lugnande sms från min mamma. Farmor är bättre, hon repar sig.

Jag är inte alls som min mamma. Hon är både positiv och lugn. När jag står mitt uppe i en krissituation då blir jag rationell. Men när jag är sådär på avstånd då blir jag både ängslig och frustrerad.
Älskade farmor, du är faktiskt inte 102 än!

2 kommentarer:

  1. Att vara på håll ÄR jobbigt. Jag är nog som du - mitt i det är jag lugn, men på håll... :-/

    Skönt att höra att din farmor (som verkar vara en härlig person!) mår bättre!
    Kramar till er alla!

    SvaraRadera
  2. Ja, det är hemskt att vara långt ifrån. Vi bodde i Sthlm när min pappa dog, då var jag 22 .., och det var svårt att ta in det .., han liksom bara försvann.

    SvaraRadera