fredag 27 juni 2014

Hästminnen

Igår såg jag på facebook att en gammal bekant är på kurs på Strömsholm.
"Klappa lite på Banette" skrev jag först... men raderade innan jag tryckte på skicka.
Banette... Strömsholm... Det är ju tio år sedan! Och hon var tio år redan då.
Efter lite kvickt googlande inser jag att hon inte funnits på fyra år... 

Unghästarna finns förstås fortfarande. Budda tror jag bor i Skåne (?) och tävlar medelsvår dressyr.

Och Mango finns på K1. Det skulle vara så kul att någon gång se honom i beridna högvakten.
 
Ja, så värst unga är de förstås inte längre. Tretton år.

Minelli, som jag hade förmånen att få rida flera år i Sigtuna... jag undrar som just vad hon gör.
Det var en supertrevlig liten häst... men oj vad jag fick hålla i mig ibland. Idag skulle jag högst troligt trilla av på bumsen.

I det där livet som var.
Jag blir nästan lite ridsugen.

4 kommentarer:

  1. Har man någon gång ridit eller ägnat mycket tid åt hästar, verkar det sitta i.
    Ja, det gäller inte mig, men däremot märker jag det på döttrarna.
    För åtminstone den ena är hästintresset precis lika stort vid snart 40 års ålder, som när hon var tio.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, jag kan ju inte riktigt säga det. För mig var hästarna jobb, fritid och livet -en hel livsstil. Nu rider jag inte alls...

      Radera
  2. Och på K1 befinner sig min son till vardags. Han var ingen hästkille innan, men blev placerad som beriden högvakt och blev kvar. Målet är nu att komma in på hippologutbildning.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad roligt! Hästlivet är speciellt, det blir som en livsstil. Jag är jätteglad att jag har gjort det men har inte ångrat en dag att jag gav upp det. Någon dag ska ridningen tas upp igen, men på helt andra premisser än de som var.

      Radera