lördag 10 augusti 2013

På rundvandring i trädgården

Eftermiddag och dags att åka och då öppnar sig himlen i Örebro.
Maken klär på Cosmos regnkläder och jag greppar den nybakade kakan och två paraplyer och småspringer till bilen. Hela vägen till Kumla regnar det, men sedan är det som om vi kör ifrån de där tunga molnen. I Hallsberg är det uppehåll och riktigt behagligt.

Den här gången hittar vi utan gps och kör in bland tegelvillorna, ända upp till korsningen där vårt blivande hus ligger, precis mitt emot ett rysligt fult grönt hus, men intill en fin tegelvilla med vacker ingång.
Vår ingång är av det mer alldagliga slaget.
Damen som nu bor i huset är åttiosex år gammal och inte det minsta sugen på att egentligen flytta därifrån. I över femtio år har hon bott där -ända sedan hon och hennes man byggde det 1962. 
Nu kommer hon och möter oss när vi kör in bilen på uppfarten. Så fint klädd i vit blus och svart klänning.
"Vi börjar med trädgården innan det blir regn" säger hon och jag placerar kakan på bordet ute.
Vi går runt och tittar och hon pekar med kryckan på än det ena än det andra. När det gäller namn sviker minnet, men däremot är det flera saker som har en liten historia. Mycket är igenvuxet. Jag fotograferar och maken skriver.

En gång i tiden var där fler ekar, nu finns det bara två i trädgården. Och en lönn, som tyvärr kommer att behöva tas ner. Och en rönn och en björk... Och två äppelträd och ett plommonträd.
 Och så en nyponbuske,  en syrén -tänk vad det ska dofta gott i vår- och en forsythia.
I pallkragarna kom det ingenting i år, säkert var det jorden. Och hela landet behöver grävas upp, men rabarber, det fanns det. Gott om rådjur också, får vi veta.
Ser ni skogspartiet bakom. Det är bara en remsa, men tillräckligt brett för att det ska finnas en bäck och en stig mitt i -som leder till skog och spår. Jojo, jag har mycket att upptäcka, menar damen.
 På köksbordet står en bricka förberedd med fina koppar och fat och kaffe och en liten korg med kakor. Jag bär ut det och så sitter vi ute och pratar om allt från Vansbrosimmet till konstutställningar, studier, samhälle och vävkurser.

Efteråt går vi en vända i huset. Överallt sitter tavlor. Hon har målat ända sedan hon var liten och sysslat med det på heltid sedan de flyttade till det här huset. Det är tavlor från fjällen, Torekov, Orust och en hel massa annat. Högt och lågt, på väggarna, i staplar, i förråden, överallt! Varje år brukar hon delta i konstrundan och nu har hon lagt fram en tjock gästbok, full med namn, som vi får skriva i. Som ett avslut, säger hon.

I två och en halv timme blir vi kvar innan vi säger tack och hej och att vi ses.

Om man säger som så, längtar jag inte mindre nu till den där flytten.
Om man säger som så, längtar jag redan till våren, när man kan börja ta tag i trädgården på riktigt.

7 kommentarer:

  1. Underbart beskrivet, Karin !

    SvaraRadera
  2. Åh så fint skrivet! Och så bra ni kommer att få det där!

    Ateljén är ju to die for!

    SvaraRadera
  3. Elisabet; Jag känner som ett visst ansvar att ta vara på allt hon berättar. Det är ju även husets historia och då vill inte jag vara den som tappar bort grunden.

    Ulrika; Jag ser verkligen fram emot att få sitta i den där ateljén och klinka piano. För övrigt är det förstås rätt mycket fix i huset. Men det får ta den tid det tar.

    SvaraRadera
  4. Jag anar att damen är väldigt nöjd och tacksam över de nya ägarna som förstår sig på att ett hus är mer än tegel och trä...

    SvaraRadera
  5. Så spännande att följa era husbestyr!

    SvaraRadera
  6. Bloggblad; Damen är nog mest av allt lite ledsen över att behöva flytta därifrån...

    Eva; Vad bra att du tycker det, för jag känner att jag nog är lite tjatig. Det är bara det att det är ju så himla roligt med allt planerande :)

    SvaraRadera