torsdag 1 augusti 2013

När man kommer sist

Varje år deltar maken i en liten intern golftävling. Skaran deltagare har varierat, liksom antalet deltävlingar. I takt med barn, hus och diverse annat har deltävlingarna försvunnit och i år blev det bara en avgörande tävling. Men kärngänget består. Liksom vandringspokalen.
Och vandrings"priset" till förloraren...

Om jag säger som så, står det ena priset nu här hemma.
Om jag säger som så är det inte pokalen.

2 kommentarer:

  1. Hedrande, mycket hedrande! Varför då, undrar du nog.
    Jag har läst texten på pegen. Det finns gott om mycket duktiga "kärringar" och även den "bäste" kan ha en dålig dag. Så han är i gott sällskap! ;))

    SvaraRadera
  2. Mamma; Haha, jag är inte alldeles säker på att han ser det så. Vi har ju haft den en gång tidigare, så jag tyckte att den som aldrig haft den kunde ta den i år... men han behöll pokalen istället.

    SvaraRadera