torsdag 13 juni 2013

Dagisminnen och avsked

Idag höll han sig på stranden och plaskade bara runt med tassarna i vattnet. Det svänger verkligen :)
En onsdag till ända. En sådan där onsdag som skulle kunna vara vilken onsdag som helst. Men det är det inte. Det har varit en skolavslutningsonsdag i Örebro.
Nu väntar sommarlov för ett mindre antal barn och fritids för övriga.
Och jag har fått önska glad sommar och lycka till i skolan till det barn som kommit att ligga mig så varmt om hjärtat. Det var inte ett dugg roligt än fast jag vet att det är så det måste vara och att skolgången kommer att gå som en dans.

När man är sex år har man hela livet framför sig. En och annan minns säkert någon lärare som betytt något extra, men vem minns en gammal förskollärare?
Jag minns förvisso Kerstin. Inte egentligen om hon var gammal eller ung. Jag tror att hon hade brunt hår, kanske axellångt. Eventuellt färgat. Och att hon var väldigt snäll, snällast av alla med ett knä som alla barnen gärna satt i. Men hon dog i cancer innan min dagistid ens var slut.
Innan hade hon skrivit ett brev till alla barnen och där stod det att hon skulle komma tillbaka så fort hon blev frisk. Den kvällen när mamma först läst en bok om döden och därefter berättade att Kerstin dött grät jag. Just då mest av ilska över att hon hade lovat att komma tillbaka men inte skulle göra det.
Min två år yngre lillebror grät inte. Döden är ett svårrelaterat begrepp.
Och så minns jag Barbro. Inte vad hon gjorde eller hur gammal hon var. Bara att hon var rund och glad och hade två golden retrivers. Vår tredje fröken hette Ingrid och henne minns jag som smal, arg och sur.
Kom ihåg att det är en sexårings uppfattning.
Gunhild tror jag att vår kokerska hette och hon blev ledsen om man sa "tack för maten den var god, mitt på bordet stod en ko". Gullevi hette städerskan. Hon kunde alla barns namn och först nu tänker jag att hon måste ju ha städat när barnen var där... Gullevi är den enda jag träffat efteråt, någon gång under högstadietiden. Jag kände inte igen henne förrän hon berättade vem hon var, men hon sade sig minnas oss så väl och det stämde säkert eftersom hon även frågade hur det var med lillebror.
Dagiset är sedan många många år rivet, liksom gården och alla hyreshusen runt omkring.

"Hänger du med matten?"

Efteråt, när jag kramat hejdå, fått löftet om återkommande besök och bekräftat ett "jag har pratat så mycket med dig" tänker jag att det är tur att jag inte har en hel klass att ta adjö av.
Sedan hämtar jag Cosmos och far upp till Ånnaboda i ett försök att bota tilltagande huvudvärk. Det går sådär. Men Cosmos är glad :)

4 kommentarer:

  1. Så fint beskrivet, mossfolk!

    Många i min ålder har nog ingen erfarenhet av förskolor .., inte dagis heller, men man har ju barn som vet hur det var.

    Själv minns jag kamraternas mammor.
    Den allra snällaste hette Marianne och hade stor byst och stor rumpa.
    Det är väl det jag försöker efterlikna ,-)

    SvaraRadera
  2. Första terminen på lekskolan fanns fröken Sara där. Jag minns att hon hade kort mörkt hår.

    Det var nog den första Sara jag träffade.

    SvaraRadera
  3. Elisabet; Haha, ja det gäller att ha goda förebilder ;))

    Cecilia N; Ja, det är namn och någon utseendetalj alternativt om h*n var snäll som man minns :)

    SvaraRadera
  4. Jag minns flera av mina förskollärare väl, men det kan ju vara för att jag stött på dem vid flera tillfällen senare i livet.

    SvaraRadera