lördag 5 januari 2013

Övning övning övning

Våra promenader tar väääldigt lång tid just nu.
Idag har vi till  exempel ägnat tre timmar åt att gå ett varv runt Oset.
Det är gissningsvis ungefär sex gånger så lång tid som det brukar ta.

Vi övar på sådana där basic-saker som att inte hoppa, att hälsa fint och att inte dra armarna av hussen eller matten. Det går fint när man går själv, men går vi två tvåbeningar, ja då hör han inte, ser inte, minns inte, kan inte, vill inte.
Så för att ingen ska låta sig luras lägger jag, aningen (läs mycket) motvilligt, först ut den här bilden.
Men övning ger färdighet sägs det. Så vi övar, övar och övar.





10 kommentarer:

  1. Så fint han tittar på er! Skulle man bara utgå från bilderna (bortsett från den första) så verkar han vara en ytterst väluppfostrad och uppmärksam vovve :-)
    Fina omgivningar ni går i också.

    SvaraRadera
  2. Kattalena; Haha, ja jag såg också det när jag tittade igenom bilderna. Det var då jag tänkte att det är lika bra att lägga en ful-bild också, så att folk vi träffar inte får en chock ;)

    SvaraRadera
  3. Håller med Kattalena här ovan...det SER väldigt bra ut i alla fall.
    Tycker han har jättefin ögonkontakt med er båda.

    Hur gör ni när han drar? Vi behöver också tips .....tycker man ibland hamnar i det där dragandet i kopplet som absolut bara gör det sämre. Effektivast på Roxy verkar vara att stanna och sen börja gå igen. Men hon har en tendens att dra i kopplet när hon kommer till helt nya miljöer som hon inte gått i tidigare....hon blir så himla ivrig med nosen i marken och ska undersöka allt.

    SvaraRadera
  4. Instämmer till fullo med Tankevågors tankar .., precis så är det för oss. Ja, han är rätt hopplös hela tiden, men jag skyller på pv som låter honom springa fritt efter cykeln (inte längs kustvägen, utan här vid havet), hur ska han fatta att man inte ska dra iväg i full galopp bara för att man har ett snöre runt halsen ...?

    SvaraRadera
  5. Det är ett evigt tränande! Vi gick fram och tillbaka i närheten av mitt hus där vildkatterna hade sina stråk.
    Snabba vändningar, fin ögonkontakt, matte nöjd... och så rusar en katt fram och jag flög efter den lilla lapphunden.
    Men plötsligt händer det ;)
    Och då blir man så lycklig!

    Sen hittar hon på bus nu också. Men det är väl som det ska vara. Är ju en hund och ingen maskin :)
    Lycka till!

    SvaraRadera
  6. Här tränas det också flitigt. Det är svårt och det tar tid. Just nu ligger Otis efter backen, hör inget. Och matten blir helt slut. Ännu värre nu när det är ishalka ute. Men jag jobbar vidare. Det ska fungera med koppelgång var det lider. Det måste göra det.

    SvaraRadera
  7. Lisbeth; Ja, det är klart att bilderna tas ju i de ögonblicken som fungerar bra ;)
    Vi stannar och låter honom komma tillbaka och ta ögonkontakt. Ibland gör vi också snabba vändningar. Och just nu påminner vi honom rätt ofta om att vi finns, förut väntade vi bara ut. Vidare växlar vi mellan "gå fint" och "ledig". Det fungerar märkligt nog bra när man går själv, men inget vidare när vi går tillsammans... Gott godis och leksak är också fina grejor :)

    Elisabet; Fast jag tror att det är lätt att hitta ursäkter. Jag vet med mig själv att jag varit mycket mer tolerant mot Cosmos än mot Lurvig. Lurvig var tvungen att sköta sig om han skulle få vara med mig på jobbet. När jag väl ställde kravet rättade han sig efter det. Med Cosmos har vi massvis med ursäkter. Han är inte så gammal, han har ju varit hos dagmatten hela dagen, han fick ju inte springa lös ute igår osv. Fast i ärligetens namn var Lurvig mycket mer okomplicerad än Cosmos är. Tur att jag fick dem i den här ordningen. Och kul att vi fick en hund med mer energi :)

    Darkangel; Ja, han är ju inte så gammal än, och jag tror också att "plötsligt händer det". Förhoppningsvis får vi igen allt det vi övar så hårt nu när polletten så småningom trillar ner :)

    Eva; Ja, här fungerar det ju som sagt bra när man går själv. Och det är klart att det blir bra. De är ju inte så gamla än -våra busar :) (Men glada och fina!)

    SvaraRadera
  8. Jag försökte med "stanna och vänta ut". Men inget hände på säkert flera minuter. Vänta är han specialist på, min numera gamla farbror.
    Först stod han och nosade så långt han nådde. Sen stod han och tittade långt bort i fjärran. Sen kunde han sitta och titta långt bort i fjärran.

    Men det där tvåbenta släpankaret varv fullständigt ointressant.

    Om jag då harklade mig ett tag så kanske han slängde en blick på mig. Då tog jag ett steg, sen var det precis likadant igen.
    Man kommer inte ens runt kvarteret på en dag med den taktiken.

    Fast det fungerar ut genom dörren. När vi ska iväg så får han inte kliva över tröskeln utan att han kollat med mig att det är okej.

    SvaraRadera
  9. Fast med gamla herr Münsterländer under soffbordet är det väldigt svårt att inte falla för den tredje bilden.

    "Så det där skulle alltså vara en spaniel?" kommenterade maken ...

    (Vad för sorts är det? Jag har glömt.)

    SvaraRadera
  10. Cecilia N; Nä, det är det jag menar. Just nu behöver han påminnas lite...
    Många vi möter tror att han är just en Münsterländer. Det är nog för att han inte är så gammal än :) Han är en Engelsk springer spaniel.

    SvaraRadera