lördag 17 november 2012

Porträttfotografering

För ett par veckor sedan hade vi fotografering på förskolan. Igår fick vi se resultatet. Och det var katastrofalt. Kvalitén på bilderna var förvisso bra. Ja, bortsett från att bakgrunden var kritvit vilket gjorde att barnen ser rätt likbleka ut på de enskilda fotona. Ganska svårflirtade var de också. Det är ju lite speciellt att ensam gå in i ett rum och ställa upp sig framför en vilt främmande person.

Och i mitt stilla sinne tänker jag att många föräldrar säkert har tagit bättre bilder själva på sina barn än de enskilda som nu kan köpas för en redig slant. För visst är det väl mycket trevligare att ha en bild av sämre kvalitet på ett barn som ser naturligt avslappnat ut, än en kvalitetsmässigt bra bild på ett barn som kniper ihop munnen och blänger under lugg?

På gruppbilden är bakgrunden gul... och barnen ser supertrumpna ut. Barn gör liksom det, om man först bett dem skratta och sedan säger "Bra, och nu får vi se om ni kan se aaallvarliga ut".
Inte för mitt liv kan jag begripa hur man sedan kan välja allvarlig-bilden.

Hur som helst, bilderna fick i allafall mig att inspireras till att öva på porträttbilder. Det var ett tag sedan nu. Här hemma fanns dock inga barn att tillgå, så fyrbeningarna och maken fick ställa upp.

Först min bästa samarbetspartner -Chipper. Hon har fått vara övningsobjekt tidigare och sköter sig (nästan) alltid med glans.

 Nästa ut var Cosmos-hunden.
Han borde vara van vid det här laget...
 ...
 Tredje gången gillt. Den uppmärksamme ser att jag påbörjat en klippning av fronten, men att öronen är nästan orörda. Jo, jag vet att det är dags nu...
 Absolut allra mest svårflirtade var Chatter (som envisades med att ligga i fönstret om hon inte fick sitta i mitt knä)...
 ...och maken, som inte riktigt kunde förstå varför jag nödvändigtvis skulle öva på just honom ;)
Kul är det i allfall!

9 kommentarer:

  1. Varför i all världen vill man ta en bild där barnen ser allvarliga ut? Fina bilder du tagit förresten, speciellt på hunden och maken :)

    SvaraRadera
  2. Erika; Ja jag kan inte heller begripa det.
    Tack :)

    SvaraRadera
  3. Finfina porträtt! Här är det också mycket ont om frivilliga modeller.

    Skolfoton är ett alldeles eget kapitel. Likaså skolfotografer...

    SvaraRadera
  4. Superfima bilder!!! Nu blev jag också sugen på att ta mer foton! Porträttfoton :-)
    Tokigt med förskolebilderna! Men om de blir bra då är de roliga att ha! Gruppfotot är ju kul att ha, även om det är dyrt...

    SvaraRadera
  5. Kattis; Ja, det är tur att jag har fyrbeningarna som ställer upp ;)

    Och uppriktigt sagt förstår jag inte riktigt varför man fortfarande tar sådana foton på förskolan.

    Kattalena; Det är riktigt kul att ta porträttbiler. Alldeles särskilt som variationen på bländare och brännvidd inte är riktigt lika stor när det gäller just porträttfotografering.

    SvaraRadera
  6. Du är duktig på att ta porträtt! Jag gillar kattbilderna. De ser sådär skönt besvärade ut, katterna, precis som: Är du inte klar snart? Och de svarta konturerna på Chatters nos...I love it!

    SvaraRadera
  7. Ruta Ett; Haha, ja det var nog ganska precis så de tänkte :) Och Chatter är den som är svårast på bild. Bortsett från att hon inte alls är särskilt samarbetsvillig gör hon sig faktiskt inget vidare på foton. Hon är sötare i verkligheten (tycker den partiska matten ;)

    SvaraRadera
  8. Fotograferingen på förskolan är nog det värsta jag varit med om hittills. Det var inte lätt alls. Och precis som du säger är det inte lätt stt få barnen att le och vara glada framför en vilt främmande person. Jag hade ett par som i te ens vågade gå i närheten av fotografen själva utan skulle sitta i mitt knä.

    SvaraRadera
  9. Underbara porträttbilder!! Och Cosmos, han är ju så himla fin!

    SvaraRadera