söndag 30 september 2012

Skogsutflykt och allra första spåret

Bildbomb.
Så brukar det ju stå när det är många bilder i ett inlägg. 
Och nu är det en hel del här.
Från dagens tur i ett höstigt Ånnaboda.

På vägen dit...
 Och väl framme.
Vi planerade att starta med ett spontant hussespår (jojo, nu har jag läst må ni tro).
Cosmos är laddad och redo.
Lurvigs gamla sele är aningen stor, men passar förvånandsvärt bra.


 Plättlätt, tyckte Cosmos, som hittade spåret alldeles av sig själv -det var liksom poängen.
Och kul!

Efteråt går vi en liten sväng.
Sånt här ger verkligen en påfyllning av energi. ÅH så underbart det är att vara i skogen!

 Sedan går vi in i naturreservatet nere vid sjön och där får han inte springa lös.
Så vackert höstigt det är överallt!
 Och inne bland träden är det väl aldrig så mustigt grönt som nu?!

 Fika förstås.
 Vår fina fina lilla hund! Åh vad jag är glad att vi har honom!

7 kommentarer:

  1. Ja, det är verkligen så, att det här med att vara i skogen - ja, för oss är det ju vid havet - det ger så himla mycket energi och glädje!

    Här har det ju regnat nästan nonstop och att då kunna ta vara på en timmes solsken - ååå - sicken fröjd!

    SvaraRadera
  2. Underbara bilder Karin. Lite avundsjuk, längtar efter en lång skogspromenad. Får nöja mig med att gå upp tidigare och springa före jobbet.

    SvaraRadera
  3. Elisabet; Det var jätteblött i skogen, men inte en endaste regndroppe. Knappt några älglöss heller :)

    Flygaren; Fast några långa skogspromenader blir det inte för oss -han är för liten än. Vi nöjer oss med kortisar och en hel massa träningspauser :)

    SvaraRadera
  4. Du anar inte hur nostalgisk jag blir över dina skogsbilder från trakterna dit maken och jag reste varje helg när vi var nygifta. Många mil har vi traskat där... och i andra skogar där vi bodde senare.

    Konstigt nog gör vi ytterst sällan skogspromenader nuförtiden. Jag går helst ensam med mina stavar - och han springer helst ensam.

    Det ändrar sig...

    SvaraRadera
  5. Underbara bilder. Och Cosmos är så fin! Hur är han när han går i koppel? Otis drar så jag blir alldeles förtvivlad.

    SvaraRadera
  6. Bloggblad; Jag vill ju gärna tro att vi kommer att fortsätta gå tillsammans. Alltid. Samtidigt vet jag ju att mitt intresse för skogen är väldigt mycket större än makens... Men det visar sig :)

    Eva; Vi har övat massor! När någon av oss går själv med honom går det oftast rätt bra. När vi går tillsammans är det lite svårare. Och hundmöten -att hålla fokus på matte eller husse- övar vi på för fullt :)
    Inte en enda promenad utan godis eller leksak i fickan. På hundkursen, när vi ska öva på att promenera tio hundar tillsammans, är det rätt hopplöst. Men jag inbillar mig att allt tränande kommer att ge resultat så småningom :)

    SvaraRadera
  7. Otis går med nosen i backen hela tiden, han bryr sig inte om folk eller andra hundar, bara han får nosa. Jakthund - ja. Men han drar ju så det är nåt hemskt. Jag tränar och tränar och får ont i armarna.

    SvaraRadera