söndag 5 augusti 2012

Jobbångest och långpromenad

Så här är det.
Och nu är det mycket bilder och kan tänkas bli ett långt inlägg.

Alltid, när semestern varit slut, kommer någon sorts jobbångest. Den infann sig inte alls under studietiden, men nu minsann är den tillbaka med full styrka. Åh vad semestern har gått fort och åh vad jag skulle vilja ha mera tid! Inte sådär att jag sitter i hörnet och vaggar fram och tillbaka, men ändå en slags... ja jag vet inte riktigt. Och egentligen ser jag fram emot den här hösten som innebär en massa nya arbetsuppgifter...

När det blir söndagskväll tar jag i allafall med mig kameran och går en ordentlig promenad. Lämnar maken och Cosmos hemma och laddar ner den där appen som mäter hur långt man gått.

Så vandrar jag genom stan och passerar Wadköping  och det är en alldeles ljuvlig sommarkväll!
 Sensommar, det inser man nu, när träden är alldeles fulla med rönnbär och gässen har börjat flyga över himlen.
 Och det är massor med människor ute. De flesta i par och många många som cyklar eller joggar. Familjer, hundar, folk som fiskar och grillar. Gästhamnen är alldeles proppfull och det hörs musik och skratt och rop och högt prat.
 Vattenskotrar på ån som jag går längs med och en liten flicka på kanske fyra år,  som jag just passerar frågar sin mamma: "mamma, kommer jag att få åka på en sån innan jag dör?".
Och mamman svarar så tryggt att "ja, det tror jag nog. det bestämmer du själv. vill du det så kommer du det".
 Så går jag över ån och passerar naturens hus och antalet människor tunnas ut och precis när jag går här slår det mig att nu har syrsorna verkligen börjat spela. Högt! Härligt!
 Över en träbro möts man av vyn nedan och lilla vägen fortsätter längs vattnet och vid grillplatsen möter jag barn från tidigare arbetsplatsen och säger hej hej.
Massor med sothönor och doppingar och änder och gäss och långt bort i hagen går långhåriga kor med stora horn och deras kalvar.
Och så, när jag gått sådär närmare åtta kilometer, stannar en mötande kvinna upp och frågar var jag har valpen. Hon visar sig heta Ingegerd och läser här (hej Ingegerd!) och jag känner mig ett ögonblick alldeles förvirrad för det var så väldigt oväntat. Men roligt förstås. Ja, jättekul att träffa på någon sådär ger sig till känna! Efteråt undrar jag varför jag inte tog någon bild...
 Varvet runt vandrar jag där ute vid Rynningeviken och sedan svänger jag in bland husen och följer ån där vattenståndet är superlågt.

 Cykelväg nästan hela vägen och en smal tunnel under Bangatan och järnvägsspåren (där träffar jag en fluffig valp som också är tre månader men myyyycket lugnare än vår lille buse) och sedan är jag, så småningom nästan hemma. Ja alldeles precis vid stationen bor vi ju faktiskt.
Då visar appen i mobilen på 11,3 kilometer och det känns förstås ganska bra. Så mycket har jag i ärlighetens namn inte rört på mig sedan Cosmos flyttade hem till oss, men det ska det bli ändring på. Och jag längtar tills han så småningom kan följa med på de långa promenaderna, både i stan och framförallt i skogen.

Nu är det läggdags.
I morgon väntar första arbetsdagen efter semestern... Och Cosmos får en tuff start med två långa dagar i rad hos dagmatten.
Vi kommer nog att sova riktigt gott här i morgon kväll ;)

5 kommentarer:

  1. Jobbångest hör till, sen går det av bara farten! Hoppas det blir en bra dag i alla fall.
    Vilka fina bilder du har!
    Agneta kram

    SvaraRadera
  2. Är det ute vid Oset? Som jag besökte för första gången 2003... och inte visste att det fanns ens, de åren jag bodde i Örebro.

    Jag känner så väl igen jobbångesten: ännu en sommar har gått... vart tog den vägen? Fast nu när jag jobbar halvtid och har två lediga dagar i veckan har den blivit mycket mindre.

    När jag var barn, och förresten hela tiden som jag gick i skolan, längtade jag alltid till hösten. Jag avskydde när allt var stängt och alla var bortresta och gjorde roliga saker (utom jag) och det bara var en massa mygg och odjur som kröp på mig...

    SvaraRadera
  3. Jag förstår dig. I morgon är det min tur att hoppa in i arbetskläderna (ja, du har väl dina egna ...) och det är ju inte så där så man slår volter av lycka ,-)

    Fina bilder!

    SvaraRadera
  4. Skickar "heja-på"-kramar!

    SvaraRadera
  5. Agnetha; Ja jag vet. Det har alltid varit likadant, men sedan kommer man igång och allt går som en dans :)

    Bloggblad; Ja, eller rynningeviken, men det är ju ungefär samma...
    Jag var en av de där barnen som åkte iväg... och som inte ville något hellre än att vara hemma och leka med kompisarna ;)

    Elisabet; Fast det är värst innan man har börjat tycker jag. Sedan är man igång och då känns det så bra igen :) Och du ska väl snart till London!

    Erika; <3 Men nu är jag på hugget igen. Full med inspiration och idéer :)

    SvaraRadera