söndag 11 mars 2012

Sju år...

 ...skulle han ha fyllt idag. Den Lurvige hunden.
Den här dagen förra året hade vi precis rakat av en hel massa päls och han var verkligen inte frisk. Men vid gott mod. Vi behandlade, promenerade korta promenader och hade massvis med mys. Hade paketöppning inne och gick slalom mellan benen på promenaden. Svansen viftade nästan alltid.
Ytterligare två och en halv vecka skulle han leva.

Åh vad han är saknad. Inte en dag går det utan att jag tänker på honom och vi pratar om honom titt som tätt.
"Det här skulle Lurvig ha älskat"
"Usch, nu är det sådant där väder när hans tassar blev alldeles såriga"
"Åh, här skulle Lurvig tyckt om att springa"
Eller, oftast från hussen: "Nu går det ju att ha svarta byxor utan att de blir alldeles nedslemmade" :)
Sådant.
Inte tårdrypande eller deprimerat. Mer minnet. Han var ju liksom en del av vår lilla familj.
Fina älskade hunden!

8 kommentarer:

  1. Känner igen den där saknaden. Du sätter så bra ord på hur tankarna går. Många säger: nej jag vill inte ha någon ny hund, katt, osv, för det är så svårt när de går bort. Men det är ju värmen i minnena som så småningom tar överhanden. De som gett ens eget liv mer färger.

    SvaraRadera
  2. Karin; Ja men precis så är det. Vi skaffade ju kattdamerna efter bara några veckor. Och skulle hemskt gärna ha en hund till, men har tidsmässigt inte den möjligheten just nu. Tyvärr. Och Lurvig gav oss ju hur många fina minnen som helst!

    Emma R; Han var en väldigt speciell hund :) (tycker jag heeeelt opartiskt ;)

    SvaraRadera
  3. Finaste Lurvig! Han är saknad av mig som bloggläsare också ska du veta!

    Men visst är det skönt att kunna ha så många fina minnen också att bära på.

    SvaraRadera
  4. Finaste Lurvig, saknar att läsa om honom. Roligt att få ta del av lite minnen av honom här nu igen :-). Förstår att han är saknad!

    SvaraRadera
  5. Ja, och saknad av mig också! Han blev ju liksom en del av bloggfamiljen ....

    SvaraRadera
  6. Alla; Vad rara ni är :) Den där dagen, när vi tog bort honom, skickade jag en hel rad sms. Inte för att jag kände något behov av att berätta utan för att jag tyckte att jag var skyldig att berätta för alla "Lurvig-vänner". Personer och familjer som han hade mycket mer kontakt med än vad jag egentligen hade... Först då insåg jag att han liksom hade ett eget litet kontaktnät :)

    SvaraRadera
  7. Nu har jag läst mer. Lurvig hette Din hund, inte Ludvig som jag fel-läste. Mitt hjärta gråter så det känns. Visst skall man ha djur, trots att man kommer att förlora dem. Annars får man ju inte uppleva allt de fina som de ger.
    Vi som är två vuxna äldre människor med utflugna barn skulle inte vara en familj utan hund. Det är ju vovven som gör "oss". Gunilla

    SvaraRadera