torsdag 29 mars 2012

Den som tycker att här tjatas om den Lurvige hunden är välkommen tillbaka en annan dag :)

För... idag är det exakt ett år sedan.
Exakt ett år sedan vi under helgen, igen, burit den lurvige upp och ner för trapporna. Ett år sedan jag under natten, igen, torkat pölar här och där. Fast det var blodigare den här gången.
"Vi skulle ju kunna göra ett nytt försök att minska på medicinerna" sade veterinären tveksamt.
 Men vi hade bestämt oss. Allt var provat. Medicinerna var neddragna i omgångar med följden att han kliade upp nya stora sår på kroppen. Att öronen blev alldeles förstörda och att tassarna blev ännu sämre däran.

Vi hade provat att stegra från kurer och mildare medicin till det allra starkaste. Vi badade med specialschampon två gånger i veckan, smörjde med kortisonsalva, spolade öronen med ändamålsenlig lösning och gav receptbelagda örondroppar.
Och vi försökte hålla magen i schack. Det gick aldrig bra, men i perioder bättre.
Tills det tog stopp och hela systemet blev alldeles utslaget.
Så nej, nu var det bra. Nu var det inte drägligt längre.

Lurvig viftade på svansen, där hos veterinären.
Det gjorde han alltid.
Och ofta läser man saker som att hunden förstod vad som skulle hända.
Jag tror verkligen inte att Lurvig fattade någonting.

Han var så ofta hos veterinären. Han var van att stå på det där bordet. Han tittade lite efter hussen som gick ut. Så nosade han veterinären i ansiktet. Och tryckte upp sig i mattens famn när veterinären tog fram sprutan. Sådär som han gjorde varje gång han fick spruta.

Och nu är det exakt ett år sedan.
Jag har då och då funderat på vad som skulle hänt om vi verkligen hade gjort ett nytt försök till att dra ner på medicinerna. Skulle han levt ett halvår till. Ett år till? Fortfarande?
Och så tänker jag på alla skutteturer på hopp och sten i skogen. Långpromenaderna. Tränandet i parken, tassen som krafsade när han ville ha uppmärksamhet och en hel massa annat.




Ett år sedan. Och jag, som aldrig mer skulle ha en spaniel har börjat kasta sugna blickar på just dem.
Jag är galet sugen på en hund igen. Fast det blir ingen spaniel.
Förnuftet säger för övrigt att det inte är lämpligt att skaffa valp nu. När man bor på tredje våningen i en lägenhet.
Men förnuftet säger också att vi aldrig kommer att kunna skaffa hund utan den där fantastiska dagmatten vi hade och att hon kanske inte väntar i all evighet. Även om vi försöker hålla kontakten genom julkort och sms då och då.

Och Lurvig kommer vi förstås aldrig att glömma. Hans foto har hedersplats på byrån i sovrummet. Och i bokhyllan i vardagsrummet.
En dag kommer de förmodligen att sitta på väggen. I det där huset som vi kommer att börja leta efter om ett par år.
Han var en väldigt väldigt speciell hund!

9 kommentarer:

  1. Åh....jag storgråter! Kan inte hjälpa det. Men ni gjorde ju så rätt...ett ansvar man måste ta när det är dags.

    Han var en väldigt speciell hund och så skönt att han faktiskt var så van vid att vara vid veterinären så att han just den gången inte förstod...

    Jag tänker på honom så fort jag ser en av hans ras ute på stan...

    KRAM

    SvaraRadera
  2. Jättefina bilder.
    Och han var verkligen en av de trevligaste hundarna jag har träffat.

    SvaraRadera
  3. Så cool han var på bilden med de nyfikna kattungarna ...

    SvaraRadera
  4. Tankevågor; Ja jag tror också att vi gjorde rätt. Det fanns ju liksom inget kvar att prova. Men han gav oss väldigt många fina minnen :)

    De la realidad; Han var så oerhört... okomplicerad :)

    Cecilia N; Välskolad av stallkatten hemma ;) Fast han var överhuvudtaget väldigt cool. Utom när det gällde dagmattens chinchilla, den försökte han äta upp!

    SvaraRadera
  5. Vilket fint inlägg Karin!
    Tårarna rinner och jag ser inte att läsa.
    Jag förstår hur stor saknaden är.

    SvaraRadera
  6. Underbara bilder på fina fina Lurvig! Förstår att saknaden är stor även då det var helt rätt beslut!
    Jättefint inlägg!

    SvaraRadera
  7. Mian; Ja det är den verkligen. Fast han gav oss väldigt väldigt många fina minnen :)

    Kattalena; Ja, jag är egentligen helt övertygad om att det var rätt beslut. Och det sista året var egentligen enbart sjukdom och att hålla det såpass i schack att dagarna gick runt. Som tur är tenderar de sakerna att blekna och det positiva framträda med tiden :)

    SvaraRadera
  8. Klart att du måste få minnas och lyfta fram dina minnen av bloggar-Lurvig.

    Att förlänga något plågsamt är inte bra. Egentligen inte för människor heller, men då kommer vi på en annan etisk nivå...

    SvaraRadera