tisdag 10 januari 2012

När började vi promenera åt olika håll?

Jag kan ju fullt ärligt erkänna att promenera utan hund inte alls är något vidare. Nu är det ju tur att jag har min kamera för utan den skulle jag förmodligen inte promenera alls. Inte i stan i allafall.
Och då ska det också tilläggas att jag älskar att vara ute med hund!

Hur som helst, idag funderade jag på när sambon och jag började promenera åt olika håll?
Jag vet inte riktigt. I början gick vi alltid tillsammans, och det händer förstås att vi gör det nu också. Men oftast går vi olika tider eller åt olika håll. Det beror främst på att vi går med så olika fokus och syfte.
Han vill gå i ett jämnt raskt tempo, med hög musik i lurarna. Mest för motionens skull.


Jag promenerar för att se och upptäcka och vill absolut inte ha hörlurar i öronen. Jag hittar människor att prata med, ser fotomotiv i var och varannat hörn och upptäcker saker att titta på mest överallt.
Och någonstans på vägen har det blivit helt naturligt att vi inte promenerar tillsammans.
Nu pratar jag inte om skogsutflykter, för det är förstås något helt annat. Då går vi tillsammans :)

Idag gick jag i allafall längs ån. Och hade med mig bröd. Jag är väl medveten om att det är jag barnen och pensionärerna som tycker om att mata änder...
Och sol var det, även om strålarna nätt och jämnt tog sig mellan molnen. Notera också att det har kommit snö!!!

Hungriga var de, och dök upp från alla håll.
Och pratglada. Den här ser verkligen ut att ta ton...
Och så fint glänser det på hanarnas huvuden.
Nu åter till uppgiften. Som är så liten och ändå går så långsamt.
Så är det.
Och solen har gått ner.
Men snön lyser upp. Och våra stjärnor och adventsljusstakar förstås.

10 kommentarer:

  1. Så har det varit för mig i de tre förhållanden jag har haft.
    Mina barns pappa och jag själv, vi gick i ständigt otakt och jag fick liksom hoppa till för att det inte skulle bli obekvämt.
    Med Helsingborgaren var det någorlunda mera i takt, men han gick så himla fort. Fort-fort-fort! Utom i affärer, där jag alltid försvann och på Ikea var jag framme vid heminredningsavdelningen låååångt före honom!
    Och pv då?
    Han går också fort, men väntar in. Inte en gång att han knystar om att jag ideligen stannar och håvar upp kameran ..., här är det nog han som är före mig.
    Intressant studie det här ,-)

    SvaraRadera
  2. Känner igen det där med att gå med hund.. När Kim försvann så tog det lång tid innan jag ens tog en promenad, bara för att det kändes så konstigt.

    Men visst är det härligt att gå och hitta tillfällen för vackra bilder! :-) Och du har alltid så fina bilder i bloggen så se till att fortsätta gå separata vägar på promenaderna. ;-)

    Ha en fin kväll, kram P!

    SvaraRadera
  3. Elisabet; Nä, sambon säger inte heller något om att jag ideligen stannar och ska ta kort när vi går tillsammans. Tvärtom uppmuntrar han det. Och "helgpromenader" funkar det förstås alldeles utmärkt, men de här dagliga promenaderna, de kliver han (och jag) som allra helst iväg på själv :)

    Pillan; Ja, konstigt och trist. Faktiskt. Det förlorar liksom lite meningen tycker jag.
    Men absolut, jag motionerar kameran så länge ;)

    SvaraRadera
  4. Förstår att du saknar att promenera utan hund, när jag miste min första schäfer (pga ålder) så gick jag inte utanför dörren, kändes så meningslöst =(
    Sedan dess har jag alltid haft mina schäfrar "omlott" så att jag haft två hundar i flera år.

    Då har vi fotointresset gemensamt =) Så vackra bilder du tagit och jag håller med om att and-hanarna är så färggranna och vackra =)
    kram

    SvaraRadera
  5. Kort; Ja jag har tänkt på det när det gäller katterna, vad bra det är att ha dem i två olika åldrar. Fast när det gäller hund är jag fullt nöjd om jag lyckas tjata till mig en. Först hette det att vi skulle skaffa en ny när vi fått jobb... och nu heter det att vi ska vänta tills vi köpt hus. En sak i taget :)

    SvaraRadera
  6. Ja, men den som väntar på något gott!!! ;-)
    Jättefina bilder du tar! Mysigt med alla fina änder!
    Tänk så mycket snö ni har! Här har vi knappt sett en enda snöflinga...

    SvaraRadera
  7. Kattalena; Ja här snöade en hel centimeter eller kanske två ;) Jag tänker på förra årets snömängd... Och i natt regnade det som kommit bort igen.

    SvaraRadera
  8. Jag är av samma sort som du. :-)
    Hittar saker att titta på /fota överallt. Trivs inte alls med att bara kliva på. Vore ju himla bra motion, förstås, men så tråkigt jue...

    Anitha sa en gång: "att gå ut och gå med dig är som att gå ut och gå med en hund som bara ska springa hit och dit och kors och tvärs hela tiden". haha. :-D

    SvaraRadera
  9. Hehe, jag kommer också ihåg förra vintern! Det var första gången på eeeevigheter som vi hade riktigt mycket snö i typ 3 månader!!! Det var häftigt!
    Hoppas ni får lite mer snö som ligger kvar snart... :-)

    SvaraRadera
  10. Ulrika; Haha, ja jag kan till och med faktiskt tänka mig att du är värre än jag ;)

    Kattalena; Det hoppas verkligen jag också! Förra året var ju en fantastisk vinter!

    SvaraRadera