torsdag 20 oktober 2011

En dagisförmiddag

Jag kan verkligen tycka att det är en lycka, det här med att vara på förskola.
På torsdagsförmiddagarna är jag på treårsavdelningen bara några timmar. Lagom för att hinna med lite kort lektid, en samling och sedan fri lek ute.
Luften är frisk och solen skiner från nästan klarblå himmel. Våra treåringar roar sig nöjt med spadar, hinkar och vattenkannor i vattenpölarna som är kvar efter nattens oväder. Ett par killar trampar runt på cyklar och ytterligare några leker mamma, pappa, barn borta vid den ena lekstugan. En liten pojke bjuder mig på sandtårta med pinnljus som förstås måste blåsas ut först, men sedan upptäcker han hur kul de andra har vid vattnet och skyndar dit.

Så öppnas ytterdörren till avdelningen med de minsta barnen och en kepsförsedd liten får syn på mig och springer över lilla asfaltsplanen för att kasta sig runt mina ben. Någon annan går lite blygt och sneglar en liten bit bort... Och snart befinner jag mig med nio tvååringar i sandlådan. Vi gräver slott och plattar till, en tjej brummar fram och tillbaka med en liten bil alldeles bredvid slottet, kloka, tokiga och intressanta resonemang och då och då får jag en lätt dunk i ryggen av knodden bakom mig som leker med sin traktor men ändå vill vara med och nära.

För en kort stund blir det avbrott i harmonin. Några killar busar vid förrådet alldeles intill oss och medan jag förklarar för dem att dörrarna ska stå uppställda och ingen ska bli instängd, får ett av barnen i sandlådan sand på sig. Ett par ögonblick och några tårar senare är allt bra igen. Nytt sandsottsbyggande. Ny bilväg. Och nya resonemang.

Vid lunchen är det dags för mig att gå hem.
Vink vink och vi ses i morgon till alla barnen.
Och så vandrar jag hemåt i det underbara höstvädret.
En torsdag.

9 kommentarer:

  1. vilken jättefin liten dagisberättelse, jag kände det som jag var där mitt i sandlådebestyren. Härligt :)!

    SvaraRadera
  2. Vet precis den där känslan. Så ljuvligt <3 Att nöja sig med det lilla (men ändå så viktiga).

    SvaraRadera
  3. Dagis i lagom doser är nog faktiskt också en sorts lyckopiller om det vill sig väl!

    SvaraRadera
  4. Matte; Det är ju precis sådär det är :)

    Malin; Jag tror att man liksom missar livet om man inte ser det lilla :)

    Hannele; Apselut.

    Klimakteriehäxan; Ja, det måste jag ju fortsätta att tro om jag nu ska bli förskolelärare!

    SvaraRadera
  5. Låter så underbart!!! Mysiga mysiga barn! Och så lagom att jobba lite då och då :-)

    SvaraRadera
  6. Jo, då hade ni nog tur med bilen. ;-) Jag har instinktivt dragit mig för att ta tag i att sälja den och nu har jag ju fått svar på varför..

    Förövrigt en härlig återberättelse om dina dagisupplevelser. Du kommer bli en alldeles utmärkt och omtyckt förskolelärare tror jag! :-)

    SvaraRadera
  7. Kattalena; Ja absolut... fast det är ju bara några månader till det blir "då och då". Sedan är tanken att det ska vara vardag :)

    SvaraRadera
  8. Ja, hoppas det blir kul att jobba med barn även till vardags! :-)
    Ingen dag kommer ju att vara den andra lik och så kul att få följa med i utvecklingen av de små!

    SvaraRadera