fredag 17 juni 2011

Eftertanke

Det kan låta något förfärligt från ett rum.
Det gapas och skriks, låter och härjas.
Vid första anblicken ser det bara alldeles förskräckligt stökigt och rörigt ut.
Fullt med tre och fyraåringar som just låter.
kan man hyscha. Säga att "men hörrni, vad ni låter!". Avbryta. Dela på dem. Erbjuda andra aktiviteter.
Eller så kan man sätta sig på golvet vid väggen och iaktta.

Och plötsligt ser man två barn som inte alls bara sitter och låter utan faktiskt kör varsinn lastbil!
Och pojken som morrar framför spegeln är fullt upptagen med att prova monstergrimascher.
Och de två små nyblivna treåringarna som står och gastar för fullt, de är i leken en mamma och en pappa som ropar på barnen att det är dags för mat.
Alla grejor som är framrivna bildar lastbilsvagnar, sängar, en borg, ett garage och en massa drakmat!

Det är just vad man ser. Om man tar sig tiden.

Jag tycker absolut att det är trevligast med en ljudnivå som inte ligger på max från början till slut, men ibland får man kanske hejda sig och se till situationen. Barnens värld är fantastisk!
Och jag kan inte alls begripa att det redan gått en hel vecka...

3 kommentarer:

  1. I vårt lekrum huserar ju en 2-åring och en 3½-åring och det är precis så! I leken kan ALLT hända och det är så fantastiskt!

    SvaraRadera
  2. Maria; Ja, det är intressant att se vad som händer när man inte lägger sig i med principer och regler i tid och otid...

    SvaraRadera