tisdag 5 april 2011

Insikter efter en vecka

Jag försöker att lära mig leva utan liten fyrbening. Det går lite sådär kan man kanske säga.

Det tjänar liksom inget till att jag i tid kommer ihåg att vi behövde något på Arken. Jag som kommit på det först när vi passerat, i flera veckors tid. Nu spelar det ingen roll, det hade inte gjort något om vi passerat. Lurvig behöver inte längre någon tandkräm.

Det är heller garanterat inte han som kommer lufsande när det knakar i golvet. Är det bara jag och sambon hemma behöver jag inte vända mig om för att se efter.

Och det där ljudet från sovrummet, är med all säkerhet inte Lurvig som drömmer utan något som låter utifrån.

Att vakna till mitt i natten och komma på att "oj, jag har ju inte lagt maten i blöt" är numera rätt onödigt.

På apoteket kan jag passera djurhyllan utan att fundera. Och väntar inte på min tur för att gå fram till disken och säga "min veterinär skulle faxa ett recept..."

Det går bra att byta om till mysbyxor när jag kommer hem på eftermiddagen. Det kan faktiskt vara så att jag inte går ut något mer den dagen. Alls. Faktum är att jag på helgen skulle kunna sitta inne hela tiden. Ja, egentligen alltså. (den som känner mig vet att det i praktiken är en omöjlighet ;)

Och inte behöver jag ha en plan när jag ska någonstans. Behöver inte säga "om dagmatten kan" eller "fast den lurvige måste förstås följa med".

Jag kan omedelbart sluta att akta tårna för att undvika att sparka till vattenskålen på vägen till skafferiet.
Och lika direkt kan jag sluta att slå en automatkik under bordet innan jag skjuter in stolen -där ligger garanterat inte en lurvig hund och sover.

Dessutom verkar det lätt överambitiöst att föra in sladden bakom sängbordet varje kväll när jag har satt mobiltelefonen på laddning. Ingen viftande svans eller morgonhungrig näsa kommer att fastna i den. Inte i morgon och ingen annan dag heller.

Så är det nu. Precis en vecka utan Lurvig. Gamla vanor sitter i.
Jag saknar honom precis hur mycket som helst.
Och utan tillåtelse att klaga konstaterar jag också  att jag inte alls är särskilt förtjust i det här djurfria livet.

Precis exakt så är det.
Och däremellan är det ganska bra.

10 kommentarer:

  1. Ja, just så är det.

    Jag minns tomheten.

    Nu är jag van.

    SvaraRadera
  2. Vi kan inte leva utan, så idag har vi stiftat bekantskap med vår nya familjemedlem.
    Utan går som sagt inte att vara, inte för oss.

    SvaraRadera
  3. Men å så ledsen jag blev här. Jag har tyvärr inte varit särskilt flitig på bloggen överhuvudtaget den senaste tiden och jag hade ingen aning om att det var SÅ illa med lilla Lurvig. Att han inte mådde bra visste jag förstås men inte att det var så illa. Jag gick tillbaka till den dagen och det du skrev från den. Du skrev så fint, och tårarna bara trillar ned för kinderna på mig. Jag känner verkligen med er och hoppas att ni kan glömma allt det som var svårt och minnas allt underbart som ni har haft tillsammans med er lilla kompis. Många tröstkramar.

    SvaraRadera
  4. Ja, tänk vad man saknar alla de där vardagsbekymren med att ha hund. Det är t ex jätteskönt att slippa alla hundhår...men sen så blir man glad för vartenda ett man hittar.
    En hund ÄR liksom hela vardagen.

    Du skriver jättefint om saknaden.
    Usch, nu kommer tårarna igen. Trots att jag aldrig har träffat Lurvig så känns han som en gammal vän.

    SvaraRadera
  5. Elisabet; Ja, du vet ju. Fast nu har ni ju faktiskt katter så helt van vid fyrbeningstomt är du ju inte längre ;)

    Husan; Jag såg det. Mysigt! Jag har så svårt att komma in på din blogg just nu. Just den är så ibland. Jag ser ramar men inte texten och lyckas jag väl se den går det inte att kommentera...

    Lisette; Mitt problem är motsatt. Just nu försöker jag komma ihåg problemen. Det är liksom lättare att acceptera att han inte är kvar då. Fast det vänder förstås så småningom, jag är bara lite trög i svängarna :)

    Christina; Nu slog du huvudet på spiken. Alldeles precis faktiskt :)

    SvaraRadera
  6. Jag har läst ikapp i din blogg och jag blir så ledsen när jag läser att lille Lurvig inte längre finns hos er.
    Jag vet hur oerhört tomt det blir...jag kan fortfarande höra Klintans (vår gammelhund)steg i trappen ännu efter 4 år.

    Kram

    SvaraRadera
  7. Vår förra hund togs bort på en lördag. På måndagen efter fick jag mejl från maken som satt på jobbet: "De har en kvar" och så en länk till en sida om en valpkull ...
    Den där som var kvar kom hem till oss sen, fem veckor efter den förra tog slut.

    Samma ras - helt olika individer!

    SvaraRadera
  8. UllaMona; Jättetomt! Jag tänker att man borde vänja sig efter ett tag...

    Cecilia N; Jag hade kunnat skaffa en ny direkt, men eftersom vi studerat klart i januari och inte alls vet hur det kommer att se ut med jobb är det inte aktuellt att skaffa ny vovve nu. Jag skulle kunna tänka mig att vara jourhem för katt så länge, men sambon tycker att det är rätt skönt att vara djurfri så vi får väl se...

    SvaraRadera
  9. Kan föreställa mig att det blir en stor förändring, och som du skriver tar sig i alla möjliga och omöjlga uttryckn.

    Jag såg att du skrev om jourhem till katt. Min kompis är jorhem åt hundar från organisationen www.hundarutanhem.se och trivs med det då hon är i lite samma situation, dvs inte vet hur framtiden efter den närmsta ser ut.

    Tag hand om dig! i sorgen och tomheten efter den Lurvige kompisen!

    ps, lät härligt med påskliljorna!

    SvaraRadera