fredag 29 april 2011

En månad senare...

Idag är det exakt en månad sedan den där hemska dagen när Lurvig fick somna.
Det händer fortfarande att jag förbereder mig på att bli mött i dörren, än om betydligt mycket mer sällan nu.
Jag kikar inte under bordet innan jag skjuter in stolen och jag lyssnar inte efter snarkljud på natten eller förväntar mig att en näsa ska sticka fram vid sängkanten när jag vaknar på morgonen.
Däremot, ikväll när jag satt i bilen utanför sambons jobb och väntade på att han skulle komma, vände jag mig om för att se om den lurvige också satt och väntade eller låg ner. Det står inte ens en bur i bagageluckan längre.
Annars tycker jag att jag börjar lära mig att leva utan min lille lurv. Utom på promenaderna när det är tomt hela tiden.
Han kommer att vara förevigt saknad.
Jag tror faktiskt det.

4 kommentarer:

  1. Åh så jag minns hur det var när vår första hund lämnat oss!!

    Just på promenaderna kändes det nästan som han gick med oss där...speciellt på våra långa morgonpromenader på helgerna....vi gick samma stråk som vi gått med honom....på Djurgården och i parkerna i stan....och jag minns att det kändes som han var med men så saknad på samma gång.
    När vi träffade fåraherdarna som vallar kungens får på Djurgården fick vi klappa och gosa med vallhunden för herden tyckte så synd om oss. :-(
    Vi klarade det ett halvår....sen kom Roxy in i vårt liv.

    Nu ska det bli spännande med ert kattprojekt! Ni gör verkligen en insats som blir fosterhem till dem!! :-)

    SvaraRadera
  2. Tankevågor; Ja, promenaderna är verkligen inte samma sak längre. Men hund är inte aktuellt eftersom vi inte vet var vi hamnar eller hur det blir med jobb när vi studerat klart i janurai... Blir kissemissar så länge. Ja, om det här nu fungerar vill säga :)

    SvaraRadera
  3. Jaa, när ett djur en gång hittat sin plats i ens hjärta så lämnar det aldrig den platsen. Det spelar ingen roll hur många andra djur man skaffar. Saknar fortfarande min lilla misse trots att han varit i himlen i över 8 månader nu. Men 17 år tillsammans fick vi och ingen kan nånsin ersätta honom. Även om det kanske blir en ny misse så småningom...
    Håller tummarna för er med era små missar! /Kat

    SvaraRadera