onsdag 30 mars 2011

Dagen efter

Igår var det en svart dag. Mina tårar tog aldrig slut och jag kunde inte för mitt liv begripa hur jag skulle klara mig utan den älskade lille lurvige. Han som varit med i alla svängar när jag jobbade och sade upp mig i Lidköping, flytten till Sigtuna, från landet till lägenhet. Som var med den där tiden när vännen Sofie var så dålig och gick bort och som var med den där mörka regniga kvällen när jag ansvarade för den lilla B-ponnyns död. Den lille lurvige som sooov i hörnet av ridhuset, som tog hand om småsyskon och mammor på läktaren eller motionerade ointresserade pappor i skogen. Som flirtade in sig hos mina föräldrar som till en början inte alls var hundmänniskor på någon endaste liten fläck. Som var med mig när jag red ut och som var med när jag sade upp mig i Sigtuna och flyttade till Örebro. Som valde ut sambon. Den lille lurvige som var sååå okomplicerad... utom när det gällde att vara själv hemma -det ville han inte! Som galopperade fram till vår port, som busade hej vilt på morgonpromenaderna, men helst sov resten av dagen... och hela natten... fram till klockan sex på morgonen när han började trampa runt och så fort någon av oss slog upp ögonen blev han överlycklig. Överlycklig.

Igår var alltså en svart dag.
I måndags kväll verkade han ju piggare och tog till och med kontakt. Ville upp i sambons knä.
Sedan kom natten. Det lilla ris han hade fått i sig torkade jag i högar på golvet och vi rände ut på promenader bara för att inse att blodblandad sörja inte går att plocka upp i någon påse. Fem dagar hade då gått utan att han fått i sig något och den här gången fick vi ingen ordning på magen. Igår förmiddag fick vi en akuttid och efter en ganska kort dialog somnade den lurvige i mina armar. Redan i höstas stod det ju klart att denna medicin var sista utvägen och sedan dess har vi kämpat med både foder, tabletter och tillsatser för att få han mage att acceptera det här starka preparatet. Vi vann ett halvårs tid till på det, men nu stod det klart att den här gången gick magen inte att rädda. Snabbt gick det när han väl fått sprutan. Jag tror inte att han hann fundera alls faktiskt och veterinärsituationen var han ju van vid.
När vi kom hem städade vi undan... allt. Och jag var synnerligen rödgråten när natten kom. Bara en sådan sak som att ingen av oss skulle gå kvällspromenad...
Morgonen var inte heller någon höjdare. Ingen som väckte oss. Ingen som vi roat fick säga till just för att det är omöjligt att klä på sig när något lurvigt snor runt benen hela tiden, och ingen morgonpromenad. Jag övervägde till och med att vandra runt kvarteret ändå, men kom fram till att det förmodligen skulle kännas ännu konstigare.

Men både sambon och jag har återhämtat oss fort. Inte så att vi glömt eller inte saknar, förstås, men tillräckligt för att se att livet både finns kvar och går vidare. Det måste det ju. Här kommer nog att kännas förfärligt tomt ett bra tag till. Hundpåsar i alla jackfickor. Hans handdukar i badrummet som vi hade glömt att ta bort. Hundhår som förmodligen kommer att följa oss långt mer envist än vad granbarren brukar efter jul. Men vi klarar oss och ikväll har vi valt ut ett foto att ställa på byrån med ett ljus bredvid. Det finns mååånga kort :)
Den här bilden blev det inte, men hussen fastnade ändå för det just för att det var så vääääldigt mycket Lurvig.
Åh, som han trivdes i denna biabädd. Hade han inte lagt sig där tidigare så gick han in på kvällen när han tyckte att det var läggdags. Och som mest nöjd var han när han om vintern fick filten över sig. Då lade han sig till rätta, knorrade lite och sedan soooov han och snarkade heeela natten. Mys!

Idag var vi tillbaka hos veterinären för att lösa ut oss och lämna in lite produkter som vi knappt eller inte alls använt. Vi har haft världens underbaraste veterinär och idag ägnade han oss fyrtiofem minuter, trots att vi inte längre har någon hund och inte heller betalade ett öre för besöket. En blomma hade vi med oss men det engagemang han visat under åren är helt ovärderligt!

Nu är det kvällen. De små påskliljorna blommar för fullt i korgen på bordet, tomatplantorna växer så att det knakar, ljusen ska snart släckas och jag ska kliva i sängen... utan att tänka på någon kvällspromenad (som för övrigt hussen stod för ungefär 99 procent av alla gånger). I morgon ska vi vakna utan en hundnos som letar sig in över sängkanten och ett par bruna ögon som förhoppningsfullt tittar. Inget dunk-dunk av svansen mot elementet. Men kanske en solskensdag... med koltrastsång, den satt alldeles utanför i morse. Och en vfu-dag med fina barn. Det blir nog bra.

8 kommentarer:

  1. Åh Karin... Så fint du skriver.
    Och det som slår mig är att jag har ju följt dig och Lurvig, och senare också sambon, så länge.
    Och Lurvig som skickat de allra finaste nospussarna när jag kämpade med Selmas sista dagar.
    Tänker på er. Kram

    SvaraRadera
  2. Jaaa, så fint du skriver. Jag blir helt ledsen :-(. Det är sååå sorgligt.

    Men vilket underbart liv Lurvig har fått med dig/er! Varit med på nästan allt. Han kunde verkligen inte haft det bättre!

    Skönt att ni haft en så fin veterinär. Det är ju guld värt.

    Förstår att saknaden måste vara enorm... Kram till er!

    SvaraRadera
  3. Vet precis hur det känns. De är inte "bara" en hund. Det är en familjemedlem och vän som man saknar och gråter över. Har själv genomlidit det flera gånger.
    Lurvig han skuttar nog nu omkring på en grön äng någonstans fri från alla plågor nu.
    Många, många tröstekramar till er.

    SvaraRadera
  4. Alla som har haft ett husjdur - av vilket slag det än månde vara - vet hur tomt det blir och hur eländigt det känns.

    Men det är precis som du skriver .., att det B L I R bra.

    Det tog mig 3 månader att ta bort Lintes hundkorg med allt grejs som han dragit dit och gömt under filten, men det gick till slut.

    Kram på er!

    SvaraRadera
  5. Huvva va sorgligt... Men ett bättre Lurvigliv än hos er kunde han nog inte fått. Du har verkligen gjort det fantastiskt bra med alla salvor, bad, klippningar, mediciner, för att Lurvig skulle ha en bra tillvaro. Jag har imponerats av din goda omvårdnad och omsorg för den Lurvige.
    Kram igen!
    /Emma R

    SvaraRadera
  6. Lindalotta; Ja, du har allt hängt med ett tag :) Tass och tumme höll vi för Selma vill jag minnas... han fattade direkt vad han skulle göra, det kluriga var bara att filma samtidigt :)

    Kattalena; Ja, jättesorgligt tycker vi förstås. Och att han var med på allt berodde i vissa fall på att han inte kunde vara ensam hemma. Å andra sidan gjorde det ju att han klarade av de allra flesta situationer. Bussar, rulltrappor, hästar, stojiga barn eller strikta bjudningar var ingen match alls :)

    Anitha; Nä, det var sanneligen inte "bara" en hund. Så många gånger har jag varit med om att hästar fått gå till de sälla jaktmarkerna... men det här är tusen och åter tusen gånger värre.
    Fast jag tror nog att han ägnar mer tid åt att sova än att skutta... det där med skutt och lek var liksom aldrig hans stora passion. Att sova eller gosa däremot... :)

    Elisabet; Ja, det är klart att det blir bra. Och det är lustigt hur man reagerar, vi ville ta bort alla saker bums och på en gång istället. Som en rem for jag runt och samlade upp allt. Sorterade i spara och kastahögar. Och sambon sprang skytteltrafik mellan lägenhet, vind, källare och soprum.

    Emma R; Det är faktiskt min tröst. Jag tror inte att någon kunnat sköta om allt detta med klippande, badande, öronfixande, torkande och medicinerande på diverse olika sätt bättre. Lika bra -men inte bättre. (och jag inser själv att det där inte lät ett dugg ödmjukt ;)

    SvaraRadera
  7. Åh, du skriver helt fantastiskt om honom. Så fint. Jag kommer aldrig glömma honom <3

    SvaraRadera
  8. Nämen - finns inte Lurvig mer? Åh, jag har inte hängt med på bloggarna den sista tiden, men nu blir jag alldeles...ledsen. Stackars er.

    Nu måste jag läsa ifatt vad som har hänt.
    Jag beklagar djupt.

    SvaraRadera