måndag 10 januari 2011

Dag 9

Utmaningen.
Dag nio.
Min tro och livsfilosofi.

Jag ser fram emot i morgon då utmaningen lämnar djupet och enbart ska handla om vad jag haft på mig under dagen :)

Alldeles precis raderade jag ett jääättelååångt inlägg om min tro och livsfilosofi. Vi kan konstatera att jag tror, tänker och tycker väldigt mycket om den här frågan.
Väldigt sammanfattningsvis är jag uppvuxen i en troende familj, där bibelläsning hemma, gudstjänster på söndagar och psalm samt bön varje kväll var självklarheter.

Det känns således inte särskilt främmande.
Jag är konfirmerad. Jag vill gifta mig i kyrkan och eventuella framtida barn kommer att döpas.
Jag tycker om tryggheten som jag förknippar med kyrkan. Tanken på gemenskap. Att alla ska vara välkomna. Värmen. Stillheten. Stämningen.
Och framförallt kanske, att vårt samhälle faktiskt till stora delar är uppbyggt runt den kristna tron.

Men...
Jag kan inte säga att jag tror på Gud. (här fanns tidigare en superlång motivering till varför, men den skonar jag er från :) Jag kan trosbekännelsen, men känner mig falsk när jag ska läsa den. Jag respekterar ju dem som tror och vill inte gärna sitta och ljuga i självaste kyrkan...

Min livsfilosofi handlar väldigt mycket om det egna ansvaret. Jag håller hårt på gamla ordspråk som
"tänk på att varje främling du möter kan vara en vän du ännu inte lärt känna"
och
"gör det du tycker om, eller tyck om det du gör"

Bland annat.

Och jag tror att man aldrig kan bli riktigt fullärd i något. Och att alla människor har något att bidra med, tillföra, berika varandras liv med.
Och jag känner mig fullständigt trygg och säker i min åsikt...
men säger samtidigt att skulle livet verkligen köra ihop sig fullständigt skulle en bön kanske ändå inte ligga alltför fjärran. Som ett "om ifall att"...

Puh. Punkt.

2 kommentarer:

  1. Jag känner igen mig i allt.
    Utom hur det var hemma .., för mamma var ju pingstvän och närapå bokstavstroende, pappa gick i julottan och trodde nog, men på ett annat sätt.

    Väldigt intressant att läsa det du har skrivit. Inte en aning hade jag att du hade en sån uppväxt.

    SvaraRadera
  2. Elisabet; Mamma blev senare pingstvän. Men jag tror inte längre att någon av dem är några superaktiva kyrkobesökare.
    Julottan däremot har jag besökt varje år fram till för bara ett par år sedan och skulle defenitivt gärna göra igen om jag fick sällskap :)

    SvaraRadera