fredag 5 november 2010

Hos mormor

I går kväll bar jag en liten ynklig darrande hund från fåtöljen i vardagsrummet in till vår säng. Han sover aldrig i sängen annars. Sedan bäddade jag ner den lilla ynkliga under täcket mellan oss.
Jag vet att sambon förmodligen hade ganska starka åsikter om den saken, men ha sa ingenting alls ♥. Det var nog bäst för husfriden ;)
Jag vaknade till en gång och torkade lite blod i den lurvige hundens mungipa, just då skakade han inte.
I morse hade han klivit ur sängen. Lite låg, ynklig och skakig, men aptiten var det inget fel på!

Strax efter åtta hämtade mamma upp mig. Sedan bar det av till mormor. Hemma hos mormor är det så... gammaldags på mormor och morfarsvis. Som jag minns det har det alltid varit så. Och i den lilla lägenheten finns det massor av tavlor och fotografier, både på äldre och yngre generationer.
 Vi bytte gardiner och mitt i allt ringde Husan. Hon hade läst att min mobil sagt upp sig och hade en liggande. Nu hade jag fått ta över mammas gamla, men blev ändå fantastiskt glad över denna omtanke från ett alldeles oväntat håll!
 Mormor visade sig ha en guldgruva med gamla foton och brev sparade. Nu höll hon som bäst på att märka ut vilka människor som var med på bilderna och det om något är väl värdefullt.
Själv var jag mest ängslig. Min mormor ser dåligt och har dessutom blivit alldeles förfärligt snurrig på äldre dagar. Gång på gång fick jag hjärtat i halsgropen och var alldeles övertygad om att hon skulle trilla. Nerverna på utsidan.
Mormor själv är envis och hävdar bestämt att det går bra att hålla sig i väggen i stället för att använda rullatorn. Och det är en väldig massa "ska bara" och "kan själv". Det har hon bevisligen rätt i och klarar sig alldeles utmärkt även alla de dagar jag inte går runt och hönsar.
Här är vi på väg . I porten stod mormor kvar och vinkade :)

 En snabbvisit hos moster som bor bara några hundra meter bort. En smula förundrad konstaterade jag att de finns vissa likheter mellan systrarna.
På väggen hänger fotografier på syskonbarnen.
Moster är alldeles förskräckligt allergisk mot hundar. Jag har lämnat jackan i bilen och har noga sett till att Lurvig inte varit på mina kläder innan vi for. Men helt garderad kan man ju inte vara när man bor med en lurvig fyrbening och därför vågade jag mig inte på några kramar.
 På hemvägen svängde vi in på kyrkogården och fixade lite med gravarna.
Morfar har så fint med ljungen. Två rosor blommade ännu och fick stå kvar. Lyktan tänd.
På den här kyrkogården har vi ett antal gravar att besöka. Några som jag har träffat, och några som jag bara hört om, mamas farmor och farfar till exempel.

Kanske är det bäst, funderar jag till mamma, om du och pappa också ligger här. Då kan man ta hand om alla gravarna på samma gång... Det kan kanske tyckas som en hemsk fundering, men alla ska ju faktiskt dö någon gång.

Sedan far vi hemåt, med ett stopp på återvinningsstationen för att slänga mormors gamla fåtölj, och ett stopp på Åsby där jag hittade alldeles för mycket fina saker, som tyvärr inte kunde följa med hem.
Därifrån körde jag mammas och pappas ännu ganska nya bil. Det gick fint. Tills jag körde in på vår gata och skulle koppla för att bromsa in det sista innan jag skulle parkera. Synd bara att det är en automat som inte har en koppling. Det tog stopp lite fortare än jag tänkt. Framförallt fortare än mamma tänkt.
Men det gick fint. Ändå.

Innanför dörren möttes vi av en lurvig hund som viftade för fullt på svansen.
Och diskbänken var fri från disk (sambon är suverän på att laga mat, men inte alltid lika suverän på det här med disken).

Nu är det fredagskväll. Mellan två kurser. Lurvig sover utan att skaka. Jag ska plocka fram virkningen.
Tända ljus. Och förhoppningsvis kommer sambon inte hem så sent från jobbet.

...och inlägget blev lååångt...

6 kommentarer:

  1. Skönt att han sover lugnt utan skakningar!
    Kram till er båda!

    SvaraRadera
  2. Har hunnit läsa ikapp mig lite.. Låter inte alls roligt med er lurvige, håller alla tummar och tår för att han ska bli bättre snart!

    Trevlig helg,
    kram!

    SvaraRadera
  3. Londongirl; Ja, jätteskönt! Nu får han gärna gå upp lite i vikt med :)

    Pillan; Tack, det vore ju skönt om vi kunde bli av med de mest akuta biverkningarna...

    SvaraRadera
  4. hehe, nu har jag skrattat i tio minuter åt gamla minnen som dök upp när jag läste. Antar att du kan gissa vilka? :)

    Krama lurviga hunden från mig!

    SvaraRadera
  5. Nu måste jag läsa ikapp, det verkar som om Lurvig är dålig men förhoppningsvis på bättringsvägen!

    SvaraRadera
  6. Therese; ;)

    Christina; Nu är han gladare igen. Men tyvärr inte bra tillräckligt bra. Vi fortsätter med vår balansgång. Åtta dagar har han nu på sig att bli bättre.
    Han är fem år.

    SvaraRadera