lördag 25 september 2010

Höstlördag

Lördag morgon med tvättstugan.
Ring så spelar vi på radio. Lisa Syrén talar med en man precis för bara två månader sedan fått akvarellfärger av dottern och nu börjat måla av personer i tidningar. En dam som skulle gå på marken, men först ska lösa melodikrysset med barn och barnbarn.
Strax efter åtta styr jag kosan mot Karlskogaland för en snabbvisit.
Gråväder och tung himmel. Men i trädgården lyser Rudbeckian upp så fint.
 Allra helst skulle jag nog vilja att tiden stod stilla i Karlskogaland. Att alla bodde kvar, och allt var som det alltid har varit. Så är det förstås inte. Ingen Anna-grannen mitt emot- som sitter utanför huset, röker och pratar. Ropar "kiiiisssen, mamma är heeeemmma!".
Där bor sedan ett par år ett annat par i övre medelåldern. Anna som alltid har bott där är bara ett litet fragment i många av mitt livs kapitel.
Jag säger artig hej mannen i övre medelåldern som nu kliver ut.
Och på runt-kvarteret-promenaden är jag på väg att snedda över Sandbergs gård. Under mina 17 år boendes där gick man alltid över den för att komma till vår gård. Nästan som en lite stig blev det. Och det var på vinden i Sandbergs gamla uthus vi hade högkvarteret för Röda Rosen. Det var också på deras gamla tomma utedass grannpojken låste in sig när han adopterade lillasyster kom till Sverige. Vipa Pipa, kallade vi henne och det tyckte den nyblivna lilla storebrodern inte om. Hon hette Vipa i det land hon kom i från.
I källaren satt en pinup-kalender. Den var förstås jättespännande och jätteförbjuden att smygkika på.
Nu var jag i allafall bara på väg att snedda över den där gården. Men i sista sekunden kom jag på att där bor ju nya grannar, som kanske inte alls vi ha en vilt främmande människa rännande över tomten.
 Grått var det som sagt. Vill liksom inte bli riktigt ljust idag. Men Oh vad gott det luktar och så fantastiskt vackert det är med höst!
 Sjön ligger alldeles alldeles stilla och spegelblank.

Lite inbäddat, magiskt nästan.
Åter i Örebro. På tillbakavägen lyssnar jag på något föräldraprogram om barn som ljuger, om vår generations småbarnsföräldrar som låter allt kretsa runt småbarnen och om hysterin runt att det som passar ett barn måste passa alla, exempelvis dagis. Intressant var det. I allafall bitvis.
Nu är det läge för tända ljus och en lite uppladdning inför kvällens Lindetripp.
Härligt!

5 kommentarer:

  1. Så kände jag det när jag kom hem till Malå i fjol.
    Allt som var Min Barndom var försvunnet.

    Nästan.

    Somliga (många, många) var döda .., föräldrar till klasskamrater och mina föräldrars vänner.

    Grannarna.

    Andra hade blivit dementa.
    Många hade flyttat.

    Det kändes så annorlunda .., som att vara hemma, men ändå inte.

    Och det kändes verkligen att livet bara fortsätter och fortsätter och .., ja, det var vemodigt.

    SvaraRadera
  2. Så fint du beskriver din barndomsmiljö, jag blev riktigt berörd. Levde mig in...

    SvaraRadera
  3. Härliga höstbilder! Vist är det konstigt ibland att komma till sina barndomstrakter och inse att inget är sig likt...

    SvaraRadera
  4. Visst blir man nostalgisk ibland. Jag flyttade "hem" för 4 år sen efter att ha bott på andra ställen i 33 år och mycket var annorlunda. Men min yngsta son går i samma skola som jag gjorde. Den är ut- och ombyggd men ändå den samma. Det som förvånar mig mest är att alla har blivit så gamla, men inte jag.......fniss.
    Må så gott. Yvonne

    SvaraRadera
  5. Elisabet; Ja, vemodigt är ordet. Även om det är precis som det ska, att livet fortsätter :)

    Christina; Vi var som en riktig bullerbygata fast med lite fler hus och fler barn...

    Elin; På något vis tänker man att tiden står stilla där man själv inte är. Det är samma sak när jag kommer til S-tuna.

    Yvonne; Haha, ja, det där sista har du så väldigt rätt i :) Och det är förundrande hur fort saker hinner förändras så totalt. Lite vemodigt tycker jag allt.

    SvaraRadera